OM JAG ska vara ärlig gjorde det inget att publiken var så liten när jag höll det där talet 1957. Jag har faktiskt alltid varit mycket blyg. När jag var liten sprang jag och gömde mig när vi fick gäster, även om jag kände dem.

Därför kanske det låter märkligt att de flesta uppgifter jag har fått i Jehovas organisation har tvingat mig att ha mycket med andra människor att göra, både sådana jag känner och sådana jag inte känner. Under hela den här tiden har jag fått kämpa med min blyghet och mitt dåliga självförtroende, så jag kan verkligen inte ta åt mig äran för att det har gått bra. I stället har jag upplevt sanningen i Jehovas löfte: ”Jag skall styrka dig. Jag skall verkligen hjälpa dig. Jag skall verkligen hålla ett fast grepp om dig med min rättfärdighets högra hand.” (Jes. 41:10) Jehova har framför allt använt andra bröder och systrar för att ge mig stöd. Jag tänkte berätta om några av dem, och vi börjar i min barndom.

En solig söndagsförmiddag på 1940-talet knackade Elsie Huntingford på hemma hos oss på vår gård  i sydvästra Ontario. Mamma gick och öppnade, och pappa, som var lika blyg som jag, satt kvar med mig och lyssnade inifrån huset. Pappa trodde att syster Huntingford var en försäljare och att mamma tänkte köpa något vi inte behövde, så till slut gick han fram till dörren och sa att vi inte var intresserade. ”Är ni inte intresserade av att studera Bibeln?”, frågade syster Huntingford. ”Jo, det är vi naturligtvis”, svarade pappa.

Syster Huntingford kunde inte ha kommit mer lägligt. Mina föräldrar hade varit mycket aktiva i United Church of Canada men hade nyligen bestämt sig för att lämna den. Varför det? Vid ingången till kyrkan satt det en lista över alla som skänkte pengar, och högst upp stod de som hade gett mest. Mina föräldrar, som hade begränsade resurser, fanns oftast i slutet av listan, och kyrkans äldste pressade dem att ge mer. En pastor berättade också att han inte trodde på allt han lärde ut men att han var rädd att förlora jobbet om han sa det. Allt det här gjorde att vi lämnade kyrkan, men vi längtade ändå efter något som kunde fylla vårt andliga behov.

På den här tiden var Jehovas vittnens arbete förbjudet i Kanada, så när syster Huntingford studerade med oss använde hon bara Bibeln och en liten svart bok med anteckningar. Efter ett tag förstod hon att vi inte skulle ange henne för myndigheterna, och då började hon använda riktiga studieböcker. Vi gömde dem noga efter varje studietillfälle. *

Syster Huntingford var ivrig i tjänsten trots motstånd och andra hinder. Hennes entusiasm gjorde intryck på mig och bidrog till att jag tog ställning för sanningen. Ett år efter att mina föräldrar blev döpta hade jag också överlämnat mig åt Jehova, och den 27 februari 1949 blev jag döpt i ett vattenkar som boskapen brukade dricka ur. Då var jag 17 år och helt inställd på att börja i heltidstjänsten.

Men jag blev inte pionjär på en gång. Jag hade fått för mig att jag behövde spara ihop en buffert  först, så under en period arbetade jag på bank och kontor. Men eftersom jag var ung och oerfaren gjorde jag av med pengarna i samma takt som jag tjänade dem. Så en broder som hette Ted Sargent uppmuntrade mig att vara modig och lita på Jehova i stället. (1 Krön. 28:10) Det blev en knuff i rätt riktning, och jag började som pionjär i november 1951. Jag hade bara 40 dollar, en begagnad cykel och en ny portfölj. Men Jehova har alltid sett till att jag har fått det jag behövt. Jag är så tacksam att Ted fick mig att börja som pionjär. Det har lett till ett liv fyllt av välsignelser.

En kväll i slutet av augusti 1952 fick jag ett telefonsamtal från Jehovas vittnens avdelningskontor i Toronto. De frågade om jag kunde börja på Betel i september. Andra pionjärer hade talat väldigt gott om Betel, så även om jag var blyg och aldrig hade varit där själv såg jag verkligen fram emot det. Och jag kände mig hemma från första stund.

Jag hade bara varit på Betel i två år när jag fick efterträda Bill Yacos som församlingstjänare (samordnare för äldstekretsen) i Shaw-avdelningen i Toronto. * Jag var bara 23 och kände mig som en liten pojk från landet. Men broder Yacos visade ödmjukt och kärleksfullt vad jag skulle göra. Och Jehova hjälpte mig verkligen.

Broder Yacos var en satt broder som hade nära till skratt och tyckte om människor. Han älskade bröderna och systrarna, och de älskade honom. Han hälsade regelbundet på hos dem, och inte bara när de hade problem. Han uppmuntrade mig att också göra det och att samarbeta med vännerna i tjänsten. ”Ken”, sa han, ”visa vännerna att du bryr dig om dem. Då får de lättare att överse med dina fel och brister.”

Jehova har hjälpt mig på ett speciellt sätt sedan januari 1957. Det var då jag gifte mig med Evelyn, som hade gått igenom Gileadskolans 14:e klass. Innan vi gifte oss tjänade hon i den franskspråkiga provinsen Quebec. På den tiden hade katolska kyrkan mycket stort inflytande där. Så Evelyn hade ett tufft distrikt, men hon höll troget ut och var lojal mot Jehova.

Evelyn har varit lojal mot mig också. (Ef. 5:31) Hennes lojalitet prövades faktiskt direkt efter bröllopet! Vi hade tänkt åka till Florida, men dagen efter bröllopet blev jag ombedd att komma till Betel i Kanada och gå en kurs som var en vecka lång. Den krockade med våra resplaner. Men Evelyn och jag ville göra allt som Jehova bad oss om, och därför ställde vi in vår bröllopsresa. Under kursveckan gick Evelyn i tjänsten i området kring avdelningskontoret. Trots att det distriktet skilde sig mycket från det hon var van vid höll hon ut.

I slutet av den veckan var det dags för nästa överraskning – vi blev förordnade till kretstjänsten  i norra Ontario. Jag var nygift, bara 25 år och mycket oerfaren, men vi litade på Jehova och kastade oss in i det. Mitt i den kanadensiska vintern gick vi ombord på ett nattåg tillsammans med ett antal erfarna kretstillsyningsmän på väg tillbaka till sina kretsar. De var så uppmuntrande! En broder insisterade till och med på att vi skulle ta hans plats i en sovvagn så att vi slapp sitta hela natten. Morgonen därpå, 15 dagar efter bröllopet, besökte vi den lilla gruppen i Hornepayne, som jag berättade om tidigare.

Det här var inte den sista förändringen för Evelyn och mig. När vi var i områdestjänsten i slutet av 1960 blev jag inbjuden till Gileadskolans 36:e klass, en tiomånaderskurs som skulle börja i februari 1961 i Brooklyn. Naturligtvis kändes det spännande, men glädjen dämpades av att Evelyn inte var inbjuden. Precis som andra systrar i den situationen blev hon ombedd att skriva ett brev och intyga att hon gick med på att vi var skilda åt i åtminstone tio månader. Evelyn var ledsen och grät, men vi var överens om att jag skulle åka, och hon var glad över att jag skulle få den värdefulla utbildningen.

Medan jag var i Brooklyn tjänade Evelyn på avdelningskontoret i Kanada. Hon hade förmånen att få dela rum med Margaret Lovell, en härlig smord syster. Evelyn och jag saknade varandra förfärligt mycket. Men med Jehovas hjälp kunde vi ändå anpassa oss till situationen. Hennes villighet att offra vår tid tillsammans för att vi skulle bli mer användbara för Jehova och hans organisation gjorde starkt intryck på mig.

Tre månader in i skolan fick jag ett oväntat erbjudande av Nathan Knorr, som hade ansvaret för den världsvida verksamheten på den tiden. Han frågade om jag kunde tänka mig att avbryta utbildningen och återvända till Kanada en tid och undervisa i Skolan i rikets tjänst på avdelningskontoret. Broder Knorr sa att jag inte var tvungen att tacka ja. Om jag ville kunde jag gå färdigt skolan och kanske bli missionär. Han sa också att om jag valde att åka till Kanada så skulle jag kanske aldrig få någon ny inbjudan till Gilead, och med tiden skulle jag förmodligen få en uppgift på det kanadensiska fältet igen. Han sa att beslutet var mitt och att jag kunde prata med Evelyn först.

Eftersom Evelyn redan hade berättat hur hon såg på uppdrag från organisationen, sa jag direkt till broder Knorr: ”Vi är alltid villiga att göra vad Jehovas organisation ber oss om.” Vi har hela tiden haft inställningen att vi vill tjäna där Jehovas organisation vill ha oss, oavsett vad vi själva skulle föredra.

Så i april 1961 lämnade jag Brooklyn och reste tillbaka till Kanada för att undervisa i Skolan i  rikets tjänst. Längre fram blev vi fasta medlemmar av Betelfamiljen. Sedan blev jag till min förvåning inbjuden till Gileadskolans 40:e klass, som skulle börja 1965. Än en gång fick Evelyn skriva ett brev och intyga att vi kunde bo på skilda håll en period. Men några veckor senare blev vi överlyckliga när hon också fick en inbjudan.

När vi kom till Gileadskolan sa broder Knorr att de som fick undervisning i franska, som vi, skulle skickas till Afrika. Men på avslutningsdagen fick vi veta att vi skulle tillbaka till Kanada. Jag blev förordnad som landstjänare (samordnare för avdelningskontorets kommitté). Jag var bara 34 år, så jag sa till broder Knorr: ”Jag är inte särskilt gammal.” Men han lugnade mig. Ända från början har jag bett äldre och mer erfarna bröder på Betel om råd innan jag har fattat viktiga beslut.

Beteltjänsten har gett mig unika möjligheter att lära av andra. Jag respekterar och uppskattar verkligen de andra i avdelningskontorets kommitté. Jag har också lärt mig mycket av de hundratals män och kvinnor, både unga och gamla, som har varit en del av vårt liv här på Betel eller tillhört de församlingar vi varit i.

Beteltjänsten har också gett mig många tillfällen att undervisa andra och bygga upp deras tro. Aposteln Paulus sa till Timoteus: ”Förbli du i det som du har lärt dig.” Han sa också: ”Vad du har hört från mig med stöd av många vittnen, det skall du anförtro åt trogna människor, som i sin tur skall vara tillräckligt kvalificerade att undervisa andra.” (2 Tim. 2:2; 3:14) Ibland får jag frågan vad jag har lärt mig under mina drygt 57 år på Betel. Svaret är enkelt: Var villig att göra det Jehovas organisation vill att du ska göra, gör det direkt och lita på att Jehova kommer att hjälpa dig.

Det känns som om det var i går jag kom till Betel som en blyg och oerfaren ung grabb. Men under alla dessa år har Jehova hållit ett stadigt tag i min högra hand. Omtänksamma bröder och systrar har ofta gett mig precis den hjälp jag behövt just då. Jag känner hur Jehova säger: ”Var inte rädd. Jag skall hjälpa dig.” (Jes. 41:13)