Det finns inget i Bibeln som hindrar att man kremerar någon som dött.

Några bibliska skildringar beskriver hur döda personer eller deras ben brändes. (Jos. 7:25; 2 Krön. 34:4, 5) I vissa fall verkar det som att de personerna inte ansågs vara förtjänta av en vanlig begravning. Men det gällde inte alla som brändes efter sin död.

Vi kan ta kung Saul och hans tre söner som exempel. Alla fyra dog i en strid mot filistéerna. En av sönerna var Jonatan, Davids vän sedan många år. När israeliterna som bodde i Jabesh-Gilead fick höra vad som hade hänt hämtade de kropparna, brände dem och begravde benen. David berömde dem senare för detta. (1 Sam. 31:2, 8–13; 2 Sam. 2:4–6)

Bibelns hopp för dem som dött är en uppståndelse – att själva personen får livet tillbaka i en ny kropp. Att någon blivit kremerad gör det inte svårare för Jehova att uppväcka personen. Kung Nebukadnessar hotade med att kasta de tre hebréerna i elden, men de var inte rädda att det skulle hindra Gud från att ge dem livet tillbaka. (Dan. 3:16–18) Detsamma gällde de Jehovas vittnen som kremerades i nazisternas koncentrationsläger. Andra bröder och systrar har dött i explosioner eller på andra sätt som gjort att det inte finns några kvarlevor. De kommer ändå att få livet tillbaka. (Upp. 20:13)

Jehova behöver inte samla ihop de atomer som en kropp tidigare bestod av för att kunna ge någon livet tillbaka. Det förstår vi av att han uppväcker smorda kristna till himmelskt liv. Precis som Jesus ”gjordes levande i anden”, så uppväcks de som samma personer, men med en andlig kropp. De tar inte med sig någon del av sin fysiska kropp till himlen. (1 Petr. 3:18; 1 Kor. 15:42–53; 1 Joh. 3:2)

Vår övertygelse att Gud kan och vill ge människor livet tillbaka grundar sig på tro, och han kan göra det oavsett vad som händer med våra kvarlevor. (Apg. 24:15) Det är sant att vi inte förstår hur det har gått till när Gud uppväckt personer tidigare eller hur han ska göra det i framtiden. Men vi litar på Jehova. Han har gett oss ”en garanti” genom att uppväcka Jesus. (Apg. 17:31; Luk. 24:2, 3)

Vi bör ta hänsyn till de normer som råder där vi bor, hur andra kommer att reagera och myndigheternas krav på hur en kropp ska tas om hand. (2 Kor. 6:3, 4) Men slutligen är det upp till personen själv eller de anhöriga att bestämma hur man ska göra.