Efterlikna deras tro

Han försvarade den rena tillbedjan

ELIA tittade ut över folkskaran som mödosamt släpade sig uppför sluttningen av berget Karmel. Gryningsljuset var svagt, men det syntes ändå tydligt att de plågades av fattigdom och hunger. Tre och ett halvt års torka hade satt djupa spår.

Bland dem gick de 450 baalsprofeterna, arroganta och uppfyllda av hat mot Elia, Jehovas profet. Drottning Isebel hade avrättat många av Jehovas tjänare, men Elia stod fortfarande emot baalsdyrkan. Men hur länge till? Baalsprästerna menade kanske att en ensam man aldrig skulle kunna hålla stånd mot dem. (1 Kungaboken 18:3, 19, 20) Kung Ahab var också där. Han hade kommit dit i sin kungliga vagn. Inte heller han hyste några varmare känslor för Elia.

Det skulle bli en oförglömlig dag för den ensamme profeten. Inför hans ögon förbereddes scenen för en av de mest dramatiska konfrontationer mellan gott och ont som världen någonsin skådat. Hur kände han det när dagen grydde? Han var en människa ”med känslor lika våra”, så han var inte immun mot fruktan. (Jakob 5:17, fotnoten) En sak kan vi vara säkra på: Med dessa trolösa människor, denne avfällige kung och dessa mordiska präster omkring sig var Elia intensivt medveten om hur ensam han var. (1 Kungaboken 18:22)

Hur hade israeliterna hamnat i den här kritiska situationen? Och vad kan vi lära oss av den här skildringen? Bibeln uppmanar oss att noga betrakta hängivna tjänare åt Gud och att ”efterlikna deras tro”. (Hebréerna 13:7) Vi skall nu se närmare på Elias exempel.

En lång kamp når sin kulmen

Under större delen av sitt liv hade Elia hjälplöst sett på medan det bästa med hans hemland och hans folk trängdes undan och vanhelgades. Det hade under lång tid pågått en kamp i Israel, ett krig mellan sann och falsk religion, mellan tillbedjan av Jehova Gud och den avgudadyrkan som förekom i de kringliggande nationerna. På Elias tid hade händelseutvecklingen tagit en mycket otrevlig vändning.

Kung Ahab hade gift sig med Isebel, dotter till kungen i Sidon. Isebel var fast besluten att sprida baalsdyrkan i Israel och att utrota tillbedjan av Jehova. Ahab kom snart under hennes inflytande. Han byggde ett tempel och ett altare åt Baal och tog ledningen i att böja sig ner för den här hedniske guden. Han kränkte Jehova djupt. (1 Kungaboken 16:30–33) *

Varför var baalsdyrkan så anstötlig? Den förledde israeliterna och lockade bort många från den sanne Guden. Det var dessutom en motbjudande och brutal religion. Den innefattade manlig och kvinnlig tempelprostitution, sexorgier och till och med barnoffer. Jehova sände därför Elia till Ahab för att berätta att det skulle komma en torka som inte skulle upphöra förrän Guds profet tillkännagav dess slut. (1 Kungaboken 17:1) Det gick flera år innan Elia trädde fram inför Ahab och sade åt honom att samla folket och baalsprofeterna på berget Karmel.

 Vad kan vi lära oss av den här händelsen? Somliga kanske tycker att en berättelse om baalsdyrkan saknar intresse i dag, eftersom vi inte är omgivna av altaren och tempel åt Baal. Men den här skildringen är mer än bara forntida historia. (Romarna 15:4) Ordet ”baal” betyder ”ägare”, ”herre” eller ”mästare”. Jehova sade till sitt folk att de skulle välja honom som sin ”baal”, eller äkta man och ägare. (Jesaja 54:5) Håller du inte med om att människor fortfarande tjänar en mängd herrar i stället för den allsmäktige Guden? Oavsett om det centrala i en människas liv är pengar, karriär, avkoppling, sexuell njutning eller någon av de oräkneliga gudar som tillbes i stället för Jehova, så har hon valt en herre. (Matteus 6:24; Romarna 6:16) I viss mening kan det alltså sägas att det som främst kännetecknade baalsdyrkan är vanligt också i dag. Den forntida kampen mellan Jehova och Baal kan hjälpa oss att fatta ett förståndigt beslut när det gäller vem vi skall tjäna.

Vad menas med att ”halta mellan två ståndpunkter”?

Från Karmels vindpinade topp har man en vidsträckt utsikt över Israel – från Kisons regnflodsdal till Stora havet (Medelhavet) inte långt därifrån och till Libanonbergen vid horisonten i norr. * Men när solen gick upp den här avgörande dagen var det inget vackert panorama som bredde ut sig. Det var som om en mörk skugga vilade över det en gång så bördiga land som Jehova hade gett åt Abrahams barn. Den obarmhärtiga solen hade gjort det till ett förbränt land, ett land förstört av Guds eget folks dårskap. När alla hade församlats trädde Elia fram inför dem och sade: ”Hur länge skall ni halta mellan två ståndpunkter? Om Jehova är den sanne Guden, så följ honom, men om Baal är det, så följ honom.” (1 Kungaboken 18:21)

Vad menade Elia med uttrycket ”halta mellan två ståndpunkter”? Israeliterna insåg inte att de måste välja mellan tillbedjan av Jehova och tillbedjan av Baal. De trodde att de kunde blidka Baal med sina vämjeliga ritualer och samtidigt be Jehova Gud om ynnest. De kanske tänkte att Baal skulle välsigna deras skördar och boskap medan ”härarnas Jehova” skulle beskydda dem i krig. (1 Samuelsboken 17:45) De hade glömt en grundläggande sanning – en sanning som fortfarande undgår många – att Jehova inte godtar att man är delad i sin tillbedjan. Han kräver och är värd odelad hängivenhet. All tillbedjan av honom som blandas med någon annan form av tillbedjan är oacceptabel, ja rentav kränkande, för honom. (2 Moseboken 20:5)

Israeliterna ”haltade”, eller vacklade, alltså som en man som samtidigt försöker följa två stigar. Många människor gör ett liknande misstag i våra dagar. De låter andra ”baaler” smyga sig in i deras liv och tränga undan tillbedjan av Gud. Elias tydliga maning att sluta halta kan hjälpa oss att på nytt granska våra prioriteringar och vår tillbedjan.

En avgörande kraftmätning

Elia föreslog sedan att man skulle göra ett mycket enkelt prov. Baalsprästerna skulle resa ett altare och lägga ett offer på det. Sedan skulle de be sin gud svara genom att förtära offret med eld. Elia skulle göra likadant. Han sade: ”Den gud som svarar med eld, han är den sanne Guden.” Elia visste mycket väl vem som var den sanne Guden. Hans tro var så stark att han inte tvekade att låta baalsprofeterna börja. Han gjorde allt för att underlätta för sina motståndare: de fick välja tjur och närma sig Baal först. * (1 Kungaboken 18:24, 25)

 Vi lever inte i underverkens tidevarv. Men Jehova har inte förändrats. Vi kan lita på honom lika obetingat som Elia. Anta till exempel att andra inte håller med om det Bibeln lär. Då behöver vi inte vara rädda för att låta dem säga sin mening. Likt Elia kan vi överlåta åt Gud att avgöra saken. Vi gör det genom att inte förlita oss på oss själva utan på hans inspirerade ord, som är utformat för att användas ”till korrigering”. (2 Timoteus 3:16)

Baalsprofeterna gjorde i ordning sitt offer och anropade sin gud. De ropade gång på gång: ”Baal, svara oss!” De höll i med detta i flera timmar. ”Men det kom ingen röst, och det var ingen som svarade”, säger Bibeln. Vid middagstid började Elia gyckla med dem och sarkastiskt säga att Baal måste vara för upptagen för att svara dem, att han kanske hade gått på avträdet eller att han hade tagit sig en tupplur och att någon måste väcka honom. ”Ropa högre”, uppmanade Elia bedragarna. Det är tydligt att han ansåg att baalsdyrkan var en löjeväckande bluff, och han ville att Guds folk också skulle se den för vad den var. (1 Kungaboken 18:26, 27)

Baalsprästerna blev som vansinniga och ”ropade ännu högre och ristade sig med dolkar och lansar som de hade för sed, tills de fick blod att flyta ner över sig”. Men till ingen nytta. ”Det kom ingen röst, och det var ingen som svarade och inget tecken på uppmärksamhet.” (1 Kungaboken 18:28, 29) Baal fanns inte. Han var ett fantasifoster skapat av Satan för att locka människor bort från Jehova. Då som nu leder det till besvikelse och rentav skam att välja någon annan herre än Jehova. (Psalm 25:3; 115:4–8)

Svaret

Sent på eftermiddagen var det Elias tur. Han byggde upp ett altare åt Jehova som var nerrivet, utan tvivel av fiender till den sanna tillbedjan. Han använde 12 stenar, vilket kanske påminde många i tiostammarsriket Israel om att de fortfarande stod under den lag som hade getts åt alla de 12 stammarna. Sedan lade han offret på altaret och dränkte in allt i vatten som kanske hade hämtats från Medelhavet inte långt därifrån. Han lät också gräva en ränna runt altaret, och även den fylldes med vatten. Alldeles som han hade gjort det lättare för baalsprofeterna gjorde han det nu svårare för Jehova – så stort förtroende hade han för sin Gud. (1 Kungaboken 18:30–35)

När allt var klart bad Elia en bön. Det var en enkel och välformulerad bön som tydligt visade vad han ansåg var viktigast. Först och främst ville han att det skulle bli känt att Jehova, inte Baal, var ”Gud i Israel”. För det andra ville han att alla skulle inse att han själv bara var Jehovas tjänare och att all ära skulle gå till Gud. Slutligen visade han att han fortfarande brydde sig om sitt folk, eftersom han var angelägen om att Jehova skulle ”vända deras hjärta till ... [sig] igen”. (1 Kungaboken 18:36, 37) Trots allt det elände de hade orsakat genom sin trolöshet älskade Elia dem fortfarande. Kan vi i våra böner till Gud på liknande sätt visa att Guds namn är viktigt för oss och att vi är ödmjuka och har medlidande med dem som behöver hjälp?

Innan Elia bad kanske folkskarorna undrade om Jehova skulle visa sig bli en lika stor besvikelse som Baal. Men efter bönen behövde de inte undra längre. Skildringen lyder: ”Då föll Jehovas eld ner och förtärde brännoffret och veden och stenarna och stoftet, och vattnet som var i rännan slickade den upp.” (1 Kungaboken 18:38) Vilket spektakulärt svar! Hur reagerade folket?

”Jehova är den sanne Guden! Jehova är den sanne Guden!” ropade de allesammans. (1 Kungaboken 18:39) Äntligen såg de sanningen.  Men än så länge hade de inte visat någon tro. Uppriktigt sagt är det inget imponerande uttryck för tro att medge att Jehova är den sanne Guden efter att ha sett eld falla ner från himlen som svar på en bön. Elia förväntade sig mer av dem. Han bad dem göra något som de borde ha gjort många år tidigare – lyda Jehovas lag. Guds lag sade att falska profeter och avgudadyrkare skulle dödas. (5 Moseboken 13:5–9) Baalsprästerna var inbitna fiender till Jehova Gud, och de motarbetade medvetet hans avsikter. Förtjänade de barmhärtighet? Vilken barmhärtighet hade de visat alla oskyldiga barn som brändes levande som offer åt Baal? (Ordspråksboken 21:13; Jeremia 19:5) Nej, de var inte längre värda någon barmhärtighet. Elia beordrade därför att de skulle dödas – och dödade blev de. (1 Kungaboken 18:40)

Somliga nutida kritiker fördömer avslutningen av det här provet på berget Karmel. En del kanske är rädda för att religiösa fanatiker skall använda den här händelsen för att rättfärdiga våldsam religiös intolerans. Och tyvärr finns det bara alltför många våldsamma religiösa fanatiker i vår tid. Men Elia var ingen fanatiker. Han handlade på Jehovas vägnar i en rättfärdig avrättning. Dessutom vet de sanna kristna att de inte kan göra som Elia och ta till svärd mot de onda. Ända sedan Messias, Jesus, kom har normen för alla Jesu lärjungar varit hans ord till Petrus: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Matteus 26:52) I framtiden kommer Jehova att använda sin Son för att skipa rättvisa.

Varje sann kristen har ansvaret att leva ett liv som kännetecknas av tro. (Johannes 3:16) Ett sätt att göra det på är att efterlikna trogna män som Elia. Han tillbad endast Jehova och uppmanade andra att också göra det. Han avslöjade modigt en falsk religion som Satan använde för att locka människor bort från Jehova. Och han litade på att Jehova skulle avgöra saken i stället för att lita på sina egna förmågor och sin egen vilja. Elia försvarade verkligen den rena tillbedjan. Må vi alla efterlikna hans tro!

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 20]

Det leder till besvikelse att välja någon annan herre än Jehova

[Bild på sidan 21]

”Jehova är den sanne Guden!”