Ett brev från Dominikanska republiken

”Jag har aldrig upplevt sådan kärlek”

NIURKA höll sitt första bibliska framförande i vår församling den här veckan. Hon hade förberett sig genom att skriva ner det hon skulle säga i punktskrift, och sedan övade hon tills hon kunde det utantill. Jag var med henne på podiet och föreställde en person som ville lära känna Bibelns sanning. Jag talade i mikrofon, och det jag sade överfördes till hennes hörlurar. När vi var klara var åhörarna mycket imponerade och applåderade så högt att hon nästan kunde höra dem. Hennes leende återspeglade den glädje och tillfredsställelse hon kände. Jag var också glad. Missionärstjänsten är verkligen givande!

Jag kommer ihåg första gången jag träffade Niurka. Det var för två år sedan. Efter en halvtimmes bilfärd på dammiga landsvägar såg jag henne sitta på verandan till ett oansenligt hus av trä och slaggbetongblock och med rostigt plåttak. Jag hörde ljuden och kände lukterna av getter, kaniner och hundar. Niurka satt hopsjunken med nedböjt huvud och verkade vara ensam och deprimerad. Hon såg mycket äldre ut än sina 34 år.

Jag klappade henne lätt på axeln, och hon vände sitt ansikte mot mig. Hon kunde inte se mig, eftersom hon hade varit blind i 11 år. Jag fick skrika i hennes öra när jag presenterade mig och den som jag samarbetade med i förkunnartjänsten. Senare fick vi reda på att Niurka hade drabbats av Marfans syndrom, en ärftlig sjukdom som orsakat henne mycket lidande. Niurka har också svår diabetes, och det gör att hon hela tiden måste vara uppmärksam på sin blodsockernivå, som snabbt kan ändras.

När jag lade en bibel i hennes händer, förstod hon vad det var för bok och sade att hon hade tyckt mycket om att läsa den innan hon förlorade synen. Men hur skulle jag kunna undervisa den här ensamma, ödmjuka, sköra kvinnan om de uppmuntrande sanningarna i Guds ord? Eftersom hon kunde alfabetet, började jag med att lägga plastbokstäver i hennes händer. Hon lärde sig snart känna igen bokstäverna. Genom att känna på mina händer medan jag tecknade lärde hon sig sedan vad varje bokstav motsvarades av för tecken på amerikanskt teckenspråk. Undan för undan lärde hon sig fler tecken. Eftersom jag själv nyss hade börjat lära mig teckenspråket, fick jag ägna flera timmar åt att förbereda mig inför varje studietillfälle. Men både Niurka och jag var mycket motiverade, så vi lärde oss snabbt.

De riktigt stora framstegen kom när Niurka fick en hörapparat av en välgörenhetsorganisation.  Det var inte den modernaste, men hon hade ändå oerhört stor hjälp av den. Efter att i över tio år ha levt utan syn och i nästan total tystnad hade hon gått in i sin egen värld. Men Jehovas ande väckte både hennes sinne och hjärta, och hon fylldes av kunskap, hopp och kärlek. Stödd på sin käpp gick Niurka snart runt i grannskapet och talade med andra om Bibelns sanning.

Niurka leder ett bibelstudium med sin moster och två av sina andra släktingar. Hon förbereder sig väl inför varje studium och lär sig varje avsnitt de skall studera utantill. De hon studerar med läser en paragraf, och Niurka läser frågan ur sin bok på blindskrift. En förkunnare som är med återger svaren genom att tala högt i hennes öra eller genom att teckna dem i hennes händer.

Hela församlingen hjälper och uppmuntrar Niurka. Flera av hennes kristna vänner hjälper henne att komma till alla möten och sammankomster. Andra följer med henne i tjänsten. Niurka sade nyligen till mig: ”Jag har aldrig upplevt sådan kärlek.” Hon hoppas kunna bli döpt vid nästa områdessammankomst.

När vi svänger in på den smala väg där Niurka bor, ser vi henne sitta i solen på verandan med upplyft huvud och ett leende på läpparna. Jag frågar henne varför hon ler. Hon säger: ”Jag tänkte på framtiden när jorden har blivit ett paradis. Och jag föreställde mig att jag redan var där.”

[Bild på sidan 25]

Niurka och några andra i församlingen framför Rikets sal

[Bild på sidan 25]

Niurka berättar för andra om det hon fått lära sig