Tröst och stöd efter skolmassaker

TIDNINGENS förstasida var helsvart. Tvärs över sidan stod ett enda ord: Varför? Den frågan ställdes om och om igen sedan en 17-åring skjutit vilt omkring sig i Winnenden i södra Tyskland och dödat 15 människor innan han till sist sköt sig själv. Runt om i hela Tyskland vajade flaggor på halv stång, och nyheterna om den tragiska händelsen spreds snabbt över världen.

 Winnenden är en idyllisk, välmående stad omgiven av vingårdar och fruktodlingar. Den 11 mars 2009 började som en helt vanlig morgon på högstadieskolan Albertville. Vid halv tio bröt plötsligt våld och kaos ut.

En ung man rusade in i sin före detta skola med en pistol som han tagit från föräldrarnas sovrum. I snabb följd sköt han ihjäl nio elever och tre lärare i tre olika klassrum och en korridor och skadade flera andra. Inom bara några minuter var polisen på plats. Gärningsmannen flydde till ett närliggande område där det ligger en psykiatrisk klinik. Där sköt han en av de anställda. Under pistolhot tvingade han sedan en bilförare att köra honom därifrån. Efter ungefär fyra mil lyckades föraren fly. Vid en bilfirma sköt gärningsmannen ihjäl en försäljare och en kund och skadade allvarligt två av de poliser som var på väg att omringa honom. När polisen till sist skulle gripa honom sköt han sig själv i huvudet.

De som kände gärningsmannen beskrev honom som en vanlig tonåring som ville bli accepterad och ha vänner. Vad var det som gick fel? Det är möjligt att han kan ha haft en depression, och han brukade skjuta med luftpistol och spela vissa populära våldsamma dataspel. Men det gör ju tusentals andra ungdomar också, säger somliga. Och hur var det med offren? Hade han bestämt i förväg vilka han skulle skjuta, eller var det slumpen som avgjorde? Det spekulerades i varför han sköt åtta flickor men bara en pojke. Ingen kunde ge en logisk förklaring.

Omedelbara reaktioner

”När vår son ringde och berättade om skottlossningen på skolan kunde jag bara inte tro att det var sant”, berättar Heike. ”Men när jag hörde fler och fler polisbilar och ambulanser köra förbi blev jag panikslagen.” De snabba polisinsatserna hindrade förmodligen gärningsmannen från att döda ännu fler i skolan. När skolan hade evakuerats fick sjukvårdare, psykologer och präster hjälpa till, och de arbetade tills de nästan var helt utmattade för att ta hand om eleverna.

Reportrar samlades snabbt vid skolan och försökte intervjua eleverna, varav många fortfarande var i chocktillstånd. En elev räknade till 28 reporterbilar från 26 olika tv-stationer som stod parkerade framför skolan. Konkurrensen var hård och ledde till att obekräftade uppgifter spreds i medierna. En familj vars dotter hade skjutits ihjäl fick samma dag som massakern inträffade besök av en reporter som ville ha fotografier, och andra reportrar betalade elever för att ställa upp på bild. I det allmänna kaoset verkade vissa reportrar ha svårt att hitta balansen mellan att komma först med intressant nyhetsstoff och att visa hänsyn och respekt för offren.

Som så ofta i sådana här situationer vände sig många till religionen för att få tröst och svar på sina frågor, och redan samma dag hölls en ekumenisk gudstjänst. Många uppskattade det stöd de fick. Men de som hoppades på att få tröst från Bibeln eller som var bestörta och ville få svar på sina frågor blev tyvärr besvikna. En familj var med på begravningen av en klasskamrat till sonen. Efteråt sade mamman så här: ”En biskop talade om  Jobs lidande. Jag väntade på att han skulle förklara vad lärdomen var eller att han skulle säga något tröstande – men förgäves. Inte ett ord om orsaken till Jobs lidande eller hur allt slutade.”

En man blev ganska upprörd över de tomma ord han hörde. Mannen hade studerat Bibeln med Jehovas vittnen ungefär 30 år tidigare, men studiet hade upphört. Nu började mannen gå på möten i Rikets sal igen.

Valisa, som är 14 år och regelbundet studerar Bibeln med Jehovas vittnen, befann sig i ett klassrum i närheten av där blodbadet ägde rum. När hon hörde pistolskotten började hon be till Jehova. Senare, när hon fick frågan hur hon mådde, svarade hon att det som hade hänt bekräftade det hon hade lärt sig i Bibeln om de kritiska sista dagarna. (2 Timoteus 3:1–5) Två vittnen fick tala med sina grannar och säga några tröstande ord. En äldre kvinna kom fram till dem och sade: ”Många fler borde göra som ni.” Det som skedde var minst sagt tragiskt och chockerande, men det fick några att lyssna till det hopp och den tröst som Guds ord ger.

Traumatiska följder

Naturligtvis kunde inte de mest uppriktiga ord av tröst helt lindra eller avlägsna den chock och den förtvivlan som de direkt drabbade upplevde. Det finns inga ord som helt kan lindra den smärta en förälder känner som har förlorat ett barn eller den förtvivlan den polisman kände som skyndade sig till skolan bara för att få veta att hans fru var ett av dödsoffren.

Elever som överlevde den här fruktansvärda händelsen och deras föräldrar blev djupt traumatiserade, var och en på sitt sätt. Vassilios tog sig ut genom en nödutgång så fort gärningsmannen började skjuta. Han berättar: ”När jag hoppade ut genom fönstret bad jag till Jehova. Jag trodde att jag skulle dö och var helt säker på att jag bad min sista bön.” Under veckorna som följde plågades han av mardrömmar och ville inte prata med någon. Det som i synnerhet gjorde honom upprörd var mediahysterin kring massakern och reportrarnas okänslighet och brist på takt när de försökte gräva fram upplysningar. Men med tiden lärde han sig att hantera situationen.

Jonas befann sig i samma klassrum som Vassilios och såg fem av sina klasskamrater skjutas till döds. Han sade: ”Direkt efteråt hade jag inga problem att beskriva vad som hänt, det var som i en skräckfilm. Men att prata om hur jag känner det i dag – det är svårt. Humöret går upp och ner. Ibland vill jag inte prata om det alls, andra gånger pratar jag jättemycket om det.” Jonas har också mardrömmar och sömnproblem.

Några dagar efter massakern fick eleverna tillbaka sina tillhörigheter från klassrummen. Traumaexperter förvarnade om att det skulle kunna återkalla minnen från tragedin. Jonas ville till en början inte röra sin jacka, väska och motorcykelhjälm, och varje gång han såg någon som liknade gärningsmannen eller som hade en likadan ryggsäck som han blev han livrädd. Han blev också väldigt orolig när hans föräldrar tittade på en film där det förekom skottlossning. Terapeuter försökte hjälpa de drabbade att bryta sig loss från  sådana mentala kopplingar till den traumatiska händelsen.

Jonas pappa, Jürgen, arbetar på kliniken där en man sköts ihjäl. Han säger att många föräldrar och kolleger plågades av frågor som: Varför hände det här? Vad hade hänt om ...? En av klinikens anställda stod till exempel på en balkong och såg gärningsmannen gå förbi. Tanken på att hon också hade kunnat bli dödad plågade henne så svårt att hon behövde psykiatrisk hjälp.

Vad som hjälpte några

Vad har hjälpt några att klara av den här fasansfulla upplevelsen? Jürgen säger: ”Även om det är svårt ibland, så känns det bra att vara tillsammans med andra. Det hjälper att veta att andra bryr sig, att man inte är ensam.”

Jonas uppskattar också andras omtanke. Han säger: ”Många skickar kort och meddelanden. En del har tagit med bibelställen som jag slår upp och läser. Det känns bra.” Vad mer har hjälpt honom? ”När jag vaknar på nätterna och känner att jag inte står ut längre brukar jag be till Gud. Ibland lyssnar jag på musik eller inläsningar av Vakna!” * Han säger också att Bibeln förklarar varför sådant här händer: Det är Satan som styr världen, och vi lever i ändens tid. Jonas pappa säger att vetskapen om det har hjälpt dem att klara av sin situation.

Snart kommer allt lidande att vara borta

Inom några dagar var området framför skolan täckt av ljus, blommor och brev. Kerstin, som är ett Jehovas vittne, lade märke till att flera hade skrivit lappar med frågor om varför det hade hänt och varför Gud hade tillåtit det. Hon och två andra vittnen tyckte att frågorna förtjänade ett svar, så de skrev ett brev och lade det bland de andra breven.

Vid den officiella minnesceremonin visade en tv-kanal upp deras brev och läste upp de första raderna, som löd: ”Varför? I vår tid, i de sista dagarna, har den här frågan ljudit allt högre, liksom frågorna: Var fanns Gud? Varför lät han det ske?” Tyvärr lästes inte resten av brevet upp.

Varför säger vi tyvärr? Därför att brevet fortsatte med att förklara hur allt lidande började och framhöll att Gud ”kommer att se till att all den skada som människor orsakat tas bort”. Brevet fortsatte: ”I Bibelns sista bok lovar Gud att han ska torka bort alla tårar från människors ögon och att döden inte ska finnas mer, inte heller ska sorg eller skrik eller smärta finnas mer. Det som en gång var är borta.” Jehova Gud ska till och med uppväcka de döda. Under hans rike som snart är här kommer tragedier, massakrer och annat lidande inte att finnas. Gud har lovat: ”Se! Jag gör allting nytt.” (Uppenbarelseboken 21:4, 5)

[Fotnot]

[Bild på sidan 12]

Jonas fick ett kort där det stod: ”Vi tänker på dig.”

[Bildkälla på sidan 9]

Focus Agency/WPN

[Bildkälla på sidan 9]

© imagebroker/Alamy

[Bildkälla på sidan 10]

Foto: picture alliance

[Bildkälla på sidan 11]

Foto: picture alliance