Forntida sjöfart bortom Medelhavet

I dag går människor ombord på ett flygplan och reser utan vidare från den ena kontinenten till den andra. Men visste du att man gjorde långa resor redan på Bibelns tid?

OMKRING tusen år före Kristus byggde kung Salomo en flotta som seglade tillsammans med kungen av Tyros flotta. De hämtade eftertraktade varor från fjärran land till Israel. (1 Kungaboken 9:26–28; 10:22) I den israelitiska hamnstaden Joppe vid Medelhavet gick profeten Jona på 800-talet f.v.t. ombord på ett skepp som skulle till Tarsis. * (Jona 1:3) I det första århundradet v.t. gjorde aposteln Paulus en sjöresa från Caesarea i Israel till Puteoli, våra dagars Pozzuoli, vid Neapelbukten i Italien. (Apostlagärningarna 27:1; 28:13)

Historiker vet att köpmän från Medelhavsområdet på Paulus tid regelbundet seglade via Röda havet till Indien, och i mitten av 100-talet hade somliga nått ända till Kina. * Men vad känner vi till om de första sjöresorna från  Medelhavet och västerut? Hur långt seglade man i den riktningen?

Feniciska sjöfarare

Många hundra år före Paulus tid hade sjöfarande folk grundat handelskolonier i väst. Man tror att fenicierna, som bodde i våra dagars Libanon, nådde Atlanten omkring år 1200 f.v.t. Strax väster om Gibraltar sund grundade de år 1100 staden Gadir, som nu är den spanska hamnstaden Cádiz. Bland handelsvarorna där fanns silver, som bröts i området, och tenn, som hade importerats via atlantiska handelsfartyg.

Den grekiske historikern Herodotos skrev att farao Neko på 600-talet f.v.t. samlade en flottilj feniciska skepp med fenicisk besättning vid Röda havets norra del. Målet var att segla runt Afrika från öster till väster.

Vid den här tiden hade fenicierna redan utforskat Afrikas kuster i flera hundra år. Men sjöfarare som gått söderut längs kontinentens atlantkust kom förmodligen inte så långt på grund av ogynnsamma vindar och strömmar. Den nya expeditionen utgick enligt Herodotos från Röda havet och följde Afrikas östkust söderut till Indiska oceanen. I början av sommaren gick fenicierna i land, sådde säd, stannade tillräckligt länge för att bärga skörden och seglade sedan vidare. Under tredje året, säger Herodotos, rundade de hela kontinenten, gick in i Medelhavet och återvände till Egypten.

Herodotos avslutar sin berättelse med att säga att fenicierna berättade saker som han för sin del inte kunde tro på. De sade bland annat att de hade solen på höger hand när de rundade Afrikas sydspets. Det var svårt för antikens greker att tro på något sådant. Den som har levt hela sitt liv norr om ekvatorn är van vid att solen står i söder vid middagstid. När han seglar västerut är solen alltså på vänster sida. Men vid Godahoppsudden, som ligger söder om ekvatorn, står solen i norr vid middagstid – på höger sida för den som seglar västerut.

Under många hundra år har Herodotos skildring varit föremål för debatt bland historiker. För många kan det tyckas otroligt att sjöfarare för så länge sedan skulle ha kunnat segla runt Afrika. Men forskare menar att det med tanke på de förmågor och den kunskap som man hade på den tiden är fullt möjligt att farao Neko sände ut en sådan expedition och att den verkligen var genomförbar. ”En sådan seglats var fullt möjlig”, säger historikern Lionel Casson. ”Det finns inget som talar mot att en fenicisk besättning skulle ha kunnat klara det inom den tidsperiod och på det sätt som Herodotos beskriver.” I vilken utsträckning Herodotos skildring är baserad på fakta går inte att säga med säkerhet. Men hur som helst ger den en glimt av de outtröttliga ansträngningar som gjordes för att utvidga sjöfarten till då okända områden.

Pytheas seglar norrut

Fenicierna var inte det enda folk i Medelhavsområdet som sökte sig västerut mot Atlanten. Även grekiska sjöfarare grundade kolonier i väst, bland annat Massalia, den stad i Frankrike som i dag heter Marseille. Staden blomstrade tack vare handeln, både till sjöss och på land. Från Massalia skickades sådana varor som vin, olja och bronsföremål norrut, och från norr kom det råmetaller och bärnsten. Invånarna i Massalia var utan tvivel intresserade av var dessa varor kom från. Omkring 320 f.v.t. gav sig därför Pytheas, som var från Massalia, av för att själv se dessa avlägsna länder i norr.

När han kom tillbaka skildrade han sina resor i en skrift med titeln ”Om Oceanen”.  Den ursprungliga grekiska texten har gått förlorad, men verket har citerats av åtminstone 18 av antikens författare. Enligt dessa referat beskrev Pytheas noggrant havet, tidvattnet, geografin och befolkningen i de områden han kom till. Han använde också en mätstav, gnomon, för att med hjälp av längden på skuggan kunna beräkna solens höjdvinkel vid middagstid, och på så vis kunde han avgöra hur långt norrut han hade kommit.

Även om Pytheas hade vetenskapliga intressen är det inte särskilt troligt att det i första hand rörde sig om en forskningsresa. Experter menar att det snarare var handelns intressenter i Massalia som låg bakom uppdraget och som finansierade den här resan. Han skulle hitta en sjöväg till dessa avlägsna kuster där man visste att det gick att få tag i bärnsten och tenn. Vart seglade då Pytheas?

Till Bretagne, Britannien och ännu längre

Det verkar som om Pytheas seglade runt Pyreneiska halvön och upp längs Galliens kust till Bretagne, där han gick i land. Det vet vi därför att en av uppgifterna om solhöjden – som han förmodligen mätte på land – passar in på en position i norra Bretagne. *

Folket i Bretagne var erfarna skeppsbyggare och sjöfarare, som bedrev handel med Britannien. I Cornwall, Britanniens sydvästligaste del, fanns rika fyndigheter av tenn, som ju är en viktig komponent i brons, och det var dit som Pytheas begav sig härnäst. Han beskriver storleken och den något triangulära formen på Britannien, och därför menar man att han måste ha seglat runt ön.

Det går inte att med säkerhet säga exakt vilken rutt Pytheas följde, men han kan ha seglat mellan Britannien och Irland och gått i land på Isle of Man, som ligger på den breddgrad där hans andra mätning av solhöjden bör ha utförts. Den tredje mätningen kan ha gjorts på ön Lewis i Yttre Hebriderna, utanför Skottlands västkust. Därifrån fortsatte han förmodligen norrut till Orkneyöarna, norr om det skotska  fastlandet, eftersom han enligt Plinius den äldre rapporterar att de bestod av 40 öar.

Pytheas skrev att om man seglade norrut från Britannien i sex dagar kom man till ett land som hette Thule. Flera forntida skribenter uppger att Pytheas beskrev Thule som midnattssolens land. Han skrev att ytterligare en dagsresa därifrån var havet ”fruset”. Frågan om var Thule låg har orsakat mycket debatt – en del föreslår Färöarna, andra Norge, ytterligare andra Island. Hur det nu än var så trodde antikens författare att det var ”den nordligaste av alla namngivna platser”.

Förmodligen återvände Pytheas till Britannien ungefär samma väg han kom och fullbordade sedan sin resa runt ön. Om han vidare utforskade de nordeuropeiska kusterna innan han återvände till Medelhavet vet vi inte. I vilket fall som helst citerar Plinius den äldre Pytheas som en auktoritet på bärnstensrika områden. Detta dyrbara material fanns på Jylland i Danmark och på de södra stränderna av Östersjön. Pytheas kunde naturligtvis ha hört talas om dessa områden i de hamnar han besökte i östra Britannien, och så vitt vi vet påstod han aldrig att han själv besökt dessa platser.

Nästa kände resenär från Medelhavsområdet som skrev om sina resor till Britannien är Julius Caesar, som landsteg på södra delen av den här ön år 55 f.v.t. År 6 v.t. hade andra romerska fälttåg nått så långt som till norra Jylland.

Vidgade vyer

De forskningsresor som fenicierna och grekerna företog resulterade i ökad kunskap om geografin, inte bara i Medelhavsområdet och längs Atlantkusten, utan också i de södra delarna av Afrika och så långt norrut som i Arktis. Världen på den tiden kännetecknades av forskning, handel, vidgade vyer, resor över enorma sträckor och ett ständigt flöde av nya tankar och ny kunskap.

De skildringar av forntida forskningsresor som finns kvar i dag svarar säkert bara för en bråkdel av alla seglatser som orädda sjöfarare lyckades genomföra. Hur många återvände utan att någonsin skriva ner var de hade varit? Och hur många gav sig av från sina hemländer mot avlägsna stränder för att aldrig återvända? Sådana frågor finns det inget svar på. Men vi kan få en uppfattning om kristendomens spridning under dess första tid. (Se  rutan här ovan.)

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 29]

 De goda nyheterna predikades ”i hela skapelsen”

Omkring år 60–61 v.t. skrev aposteln Paulus att de goda nyheterna hade ”predikats i hela skapelsen under himlen”. (Kolosserna 1:23) Menade han att de kristna redan hade predikat i Indien, Fjärran Östern, Afrika, Spanien, Gallien, Britannien, länderna kring Östersjön och i Pytheas Thule? Det verkar inte troligt, även om vi inte kan vara kategoriska.

Men höjt över allt tvivel är att de goda nyheterna hade fått stor spridning. Judar och proselyter som omfattade den kristna läran vid pingsten år 33 förde med sig sin nyvunna tro åtminstone så långt bort som till Partien, Elam, Medien, Mesopotamien, Arabien, Mindre Asien, delar av Libyen i trakten av Kyrene samt Rom – dvs. till hela den värld som var känd för Paulus läsare. (Apostlagärningarna 2:5–11)

[Diagram/Karta på sidorna 26, 27]

(För formaterad text, se publikationen)

Herodotos skriver att sjöfarare som rundade Afrikas sydspets hade solen på höger sida.

[Karta]

AFRIKA

MEDELHAVET

INDISKA OCEANEN

ATLANTEN

[Diagram/Karta på sidorna 28, 29]

(För formaterad text, se publikationen)

Den omfattande seglats som den grekiske sjöfararen Pytheas gjorde.

[Karta]

IRLAND

ISLAND

NORGE

Nordsjön

BRITANNIEN

BRETAGNE

PYRENEISKA HALVÖN

AFRIKAS NORDKUST

MEDELHAVET

Marseille