Jag har sett att Gud kan göra ”stora gärningar”

Berättat av Maurice Raj

Min familj och tusentals andra immigranter var på flykt undan en av de grymmaste attackerna under andra världskriget. Vi färdades i dagar genom den täta burmesiska djungeln, och vi sov under träden på nätterna. Jag var nio år. Allt jag ägde hade jag i ett litet knyte på ryggen. Men det här var bara början.

ÅRET var 1942. Kriget rasade över hela världen, och vi flydde från den framryckande japanska armén. Japanerna hade just invaderat Burma, som vi nu kallar Myanmar, och hade tagit kontroll över oljefälten vid Yenangyaung. Innan vi hann fram till gränsen mot Indien kom japanska soldater ifatt oss och tvingade oss att återvända hem.

När jag var liten bodde vi i Yenangyaung, där pappa arbetade för oljebolaget Burmah Oil Company. Efter den japanska ockupationen utsattes de rika oljefälten i området för intensiva bombanfall av britterna. En gång tvingades vi söka skydd i en skyttegrav, där vi stannade i tre dagar medan bomberna exploderade omkring oss. Till sist flydde vi med båt till Sale, en liten stad vid floden Irrawaddy. Vi var tacksamma över att vi hade klarat oss med livet i behåll, och vi stannade kvar där så länge kriget varade.

En tragedi leder mig till sanningen

År 1945, samma år som andra världskriget slutade, föddes min lillebror. Pappa var så glad över att få ett barn på äldre dar. Men lyckan varade inte länge. Tre månader senare dog min lillebror. Strax därefter dog pappa av sorg.

Vänner som ville trösta mig sade att Gud hade tagit pappa och lillebror hem till sig i himlen. Jag längtade så efter att få vara tillsammans med dem igen! Min familj gick till katolska kyrkan, där jag fick min första religionsundervisning. Jag fick lära mig att präster och nunnor kommer direkt till himlen medan andra är tvungna att stanna en tid i skärselden. Där plågas de tillfälligt för att renas från sina synder. Jag ville absolut träffa min pappa och min bror igen, så jag tänkte att jag skulle studera vid det katolska prästseminariet i Maymyo, som nu kallas Pyin Oo Lwin och som ligger drygt 20 mil från staden där vi bodde.

För att få komma in på seminariet krävdes det att man hade en god skolutbildning. Som immigrant hade jag bara hunnit gå två år i skolan innan alla skolor stängdes under kriget. Efter kriget öppnade visserligen skolorna igen, men vår familj hade det riktigt svårt ekonomiskt. Mamma hade inte bara ansvar för mina två bröder och mig utan skulle också ta hand om hennes döda systers tre små barn. Hon hade därför inte längre råd att låta oss pojkar gå i skolan.

 En av mina bröder började jobba, men jag var bara 13, så det fanns inte mycket jag kunde göra. Pappas bror, Manuel Nathan, bodde i Chauk, en stad i närheten av Sale. Jag tänkte: ”Om jag ger mig i väg blir det en mun mindre att mätta.” Så jag flyttade till Chauk för att bo hos min farbror.

Vad jag inte visste var att han nyligen hade kommit i kontakt med Jehovas vittnen och var ivrig att få berätta om vad han nu hade fått lära sig i Bibeln. Han berättade för mig lite i taget och började med att förklara innebörden i bönen Fader vår. Den börjar: ”Fader vår som är i himmelen, helgat varde ditt namn.” (Matteus 6:9, 10, Douay-Rheims Version)

”Gud har alltså ett namn”, sade min farbror. ”Och det namnet är Jehova.” Sedan visade han mig Guds namn i Bibeln. Jag ville lära mig mer. Men jag hade svårt för att läsa till och med mitt modersmål tamil, och Bibeln och den bibliska litteraturen som han hade var på engelska, som jag inte alls var bra på. Trots att jag inte var så utbildad började jag bit för bit förstå Bibelns läror. (Matteus 11:25, 26) Jag fick upp ögonen för att många av de läror som jag tidigare hade fått lära mig inte var grundade på Bibeln. Till sist sade jag till min farbror: ”Det här är sanningen!”

När jag var 16 började jag berätta för andra om det jag hade lärt mig. Det fanns bara 77 Jehovas vittnen i Myanmar på den tiden. Inte så lång tid därefter kom Robert Kirk, ett Jehovas vittne som var missionär i huvudstaden Rangoon, som vi nu kallar Yangon, på besök hos min farbror i Chauk. Jag berättade för Robert att jag hade överlämnat mitt liv åt Jehova. Så den 24 december 1949 blev jag döpt i floden Irrawaddy för att visa mitt överlämnande åt Gud.

Jag övervinner hinder

Strax därefter flyttade jag till Mandalay för att hitta ett lämpligt arbete. Målet var att jag skulle bli pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Men en dag när jag tittade på en fotbollsmatch föll jag ihop och fick krampryckningar. Jag hade fått epilepsi och var tvungen att flytta hem till familjen igen, så att de kunde ta hand om mig.

De epileptiska anfallen fortsatte till och från i åtta år. När hälsan blev bättre kunde jag börja arbeta lite grand. Min mamma ville inte att jag skulle börja i heltidstjänsten på grund av min hälsa, och hon försökte motarbeta mig. Men en dag sade jag till henne: ”Jag kan inte vänta längre. Jag vill bli pionjär. Jehova kommer att ta hand om mig!”

År 1957 flyttade jag till Yangon och började som pionjär. Förvånansvärt nog hade jag inga epileptiska anfall på 50 år, inte förrän 2007. Numera tar jag medicin som hjälper mig. År 1958 blev jag förordnad som pionjär med särskilt uppdrag och använde 150 timmar varje månad i förkunnararbetet.

Mitt första uppdrag var att förkunna i Kyonsha, en by omkring tio mil nordväst om Yangon. Där fanns det en liten grupp intresserade som hade läst vår litteratur och ville veta mer. När Robert och jag kom dit samlades en stor skara människor. Vi besvarade deras bibliska frågor och visade dem hur man leder bibliska möten. En del av dem började förkunna tillsammans med oss. Jag blev ombedd att  stanna kvar i byn, och inom några månader hade den lilla gruppen blivit till en blomstrande församling. I dag finns det över 150 Jehovas vittnen i området.

Längre fram fick jag i uppgift att tjäna som resande tillsyningsman och besöka församlingar och isolerade grupper runt om i landet. Jag åkte otaliga mil på lastbilsflak längs dammiga vägar, gick genom djungler, färdades på floder och vandrade över höga berg. Jag var inte fysiskt stark, men jag kände att Jehova gav mig kraft att fortsätta. (Filipperna 4:13)

”Jehova kommer att hjälpa dig”

År 1962 blev jag förflyttad till Jehovas vittnens avdelningskontor i Yangon, där jag fick övning av Robert. Alldeles för snart beordrade myndigheterna alla utländska missionärer att lämna landet, och inom några veckor hade de rest i väg. Till min stora förvåning fick jag uppgiften att ha hand om avdelningskontoret.

”Hur ska jag klara av det här?” undrade jag. ”Jag är outbildad och oerfaren.” Flera äldre vänner som såg att jag var bekymrad sade till mig: ”Oroa dig inte. Jehova kommer att hjälpa dig. Och vi stöttar dig allihop.” Det kändes verkligen skönt att höra de orden! Några månader senare sammanställde jag årsrapporten för predikoverksamheten i Myanmar till Jehovas vittnens årsbok för 1967. Varje år under de 38 följande åren sammanställde jag sedan rapporten över verksamheten i landet. Gång på gång har jag sett händelser som visar klart och tydligt att Jehova verkligen leder vår verksamhet.

När jag till exempel skulle ansöka om att få bli burmesisk medborgare hade jag inte de 450 kyats * som jag behövde för att kunna köpa en medborgarbok, så jag fick skjuta det på framtiden. En dag längre fram gick jag förbi kontoret till ett företag som jag hade arbetat för flera år tidigare. Min före detta chef fick syn på mig och ropade: ”Hallå, Raj! Kom och hämta dina pengar. Du glömde ta ut dina innestående pensionspengar när du slutade.” Beloppet var 450 kyats.

När jag gick därifrån tänkte jag på allt jag kunde göra för de här pengarna. Men eftersom det var exakt den summa pengar som jag behövde för att kunna köpa en medborgarbok, kände jag att det var Jehovas vilja att jag skulle använda pengarna till det. Och det valet visade sig vara mycket klokt. Som medborgare kunde jag stanna kvar i landet, resa fritt, importera litteratur och utföra andra uppgifter som var viktiga för predikoarbetet i landet.

En sammankomst i norr

År 1969 bestämde vi oss för att ha en sammankomst i staden Myitkyina i norra Myanmar, eftersom verksamheten hade stor framgång där. Den största utmaningen var att hjälpa alla vittnen i söder att ta sig till sammankomsten. Vi bad till Gud och framförde sedan ett önskemål till landets järnvägsbolag om att få reservera sex vagnar. Vi blev mycket förvånade när vår ansökan beviljades.

Allting var klart för sammankomsten i tid. Den dag då deltagarna skulle anlända åkte vi  till järnvägsstationen vid middagstid, för tåget skulle komma klockan 14.30. Medan vi stod där och väntade kom stinsen fram till oss med ett telegram. I det stod det: ”Vi har kopplat bort Sällskapet Vakttornets sex vagnar.” Stinsen sade att loket inte hade kunnat dra de extra vagnarna i uppförsbackarna.

Vad skulle vi göra nu? Den första tanken som dök upp var att skjuta upp sammankomsten. Men då skulle vi få ansöka om nya tillstånd, och det skulle ta veckor. Just när vi bad intensivt till Jehova rullade tåget in på stationen. Vi kunde inte tro våra ögon – alla sex vagnarna med vittnen var med! Vännerna log och vinkade. När vi frågade vad som hade hänt berättade en av dem: ”De kopplade faktiskt bort sex vagnar, men inte våra vagnar!”

Mellan 1967 och 1971 fördubblades antalet vittnen i landet till närmare 600. År 1978 flyttade avdelningskontoret till ett tvåvåningshus. Tjugo år senare hade antalet vittnen ökat till mer än 2 500. Avdelningskontorets lokaler utökades, och den 22 januari 2000 kom John E. Barr, som är medlem av Jehovas vittnens styrande krets, från USA och höll ett tal för att överlämna åt Jehova det tre våningar höga kontors- och bostadshus som används i dag.

Jag kan se tillbaka på många välsignelser

Nu är det 52 frivilliga arbetare som bor och arbetar här på avdelningskontoret i Yangon, och det finns omkring 3 500 vittnen i 74 församlingar och grupper runt om i landet. Jag är mycket glad över att min kära mamma blev ett Jehovas vittne strax innan hon dog 1969.

Doris Ba Aye, som var pionjär här i landet, började som översättare på avdelningskontoret i mitten av 1960-talet. År 1959 hade hon ingått i den 32:a klassen vid Vakttornets Bibelskola Gilead, en skola som utbildar Jehovas vittnen som ska bli missionärer. Jag föll för hennes naturliga skönhet, glada sätt och djupa andlighet. År 1970 gifte vi oss. Än i dag håller vi fast vid Jehova och vid varandra.

Jag har nu i över sextio år sett hur Gud har lett predikoarbetet i det här landet. Han är sannerligen stor och värd att lovprisa. Han kan göra ”stora gärningar”, vilket jag har sett under hela mitt liv. (Psalm 106:21)

[Fotnot]

[Bild på sidan 27]

I förkunnartjänsten i Rangoon i Burma omkring 1957.

[Bild på sidan 28]

På väg till en sammankomst i Kalemyo i Burma i slutet av 1970-talet.

[Bild på sidan 29]

Vårt underbara nya avdelningskontor som överlämnades 2000.

[Bild på sidan 29]

Jag och Doris i dag.

[Bild på sidan 29]

Vi förkunnar från dörr till dörr tillsammans.