Historiens mest skandalösa rättegång

FÅ, OM ENS NÅGRA, rättsfall från antiken är så kända. Fyra olika skildringar i Bibeln, kända som evangelierna, beskriver i detalj hur Jesus Kristus greps, ställdes inför rätta och avrättades. Varför bör det vara av intresse för dig? Bland annat därför att Jesus uppmanade sina efterföljare att högtidlighålla minnet av hans död, och det understryker betydelsen av rättegången mot honom. Vi behöver också känna till om anklagelserna mot honom var sanna eller inte. Dessutom är det offer Jesus gav genom att villigt ge sitt liv av stor betydelse för oss och vår framtid. (Lukas 22:19; Johannes 6:40)

Vid tiden för rättegången mot Jesus styrdes Palestina av Rom. Romarna lät de lokala judiska myndigheterna skipa rättvisa bland judarna enligt sina egna lagar, men de tycks inte ha gett dem myndighet att avrätta brottslingar. Det var därför Jesus greps av judar men avrättades av romare. Det Jesus predikade var så besvärande för de religiösa ledarna att de kom fram till att han måste dö. Men de ville ge sken av att avrättningen var laglig. En analys  av deras konspiration fick en juridikprofessor att kalla rättegången ”det grövsta brott som begåtts i rättshistorien”. *

Den ena oegentligheten efter den andra

Den lag som Mose gav israeliterna har kallats ”det främsta och mest upplysta lagsystem som någonsin sett dagens ljus”. Men på Jesu tid hade formalistiska rabbiner lagt till en mängd extra regler, och många av dem sammanställdes senare i Talmud. (Se rutan  ”Judiska lagar under de första århundradena” på sidan 20.) Hur väl följde man dessa bibliska och icke-bibliska kriterier vid Jesu rättegång?

Blev Jesus till exempel gripen som en följd av att två vittnen gett samstämmiga vittnesmål om ett specifikt brott inför en domstol? För att gripandet skulle vara juridiskt giltigt borde det ha gått till så. Om en jude i Palestina under det första århundradet trodde att ett lagbrott hade begåtts, skulle han framföra sin anklagelse i samband med domstolens regelbundna sammanträden. Domstolen kunde inte väcka åtal, utan undersökte bara de anklagelser som framfördes. Det var bara de som hade bevittnat ett påstått brott som skulle fungera som åklagare. Förhandlingarna började när minst två vittnen hade avgett samstämmiga vittnesmål. Vittnesmålen utgjorde själva åtalet, som i sin tur ledde fram till ett gripande. Ett enda vittnesmål var inte tillräckligt. (5 Moseboken 19:15) Men i fallet med Jesus var de judiska ledarna bara ute efter ”det bästa sättet att röja honom ur vägen”. Han greps när ”ett lämpligt tillfälle” uppstod – på natten, ”utan att det var folk omkring”. (Lukas 22:2, 5, 6, 53)

När Jesus greps hade ingen formell anklagelse riktats mot honom. Prästerna och Sanhedrin, judarnas högsta domstol, började söka efter vittnen först när de hade honom i förvar. (Matteus 26:59) De kunde inte få fram två vittnesmål som stämde överens. Dessutom var det inte domstolens sak att söka efter vittnen. Och ”att ställa en man inför rätta, i synnerhet om man hotar med dödsstraff, utan att först fastställa vilket brott han anklagas för är fullständigt lagvidrigt”, säger advokaten och författaren Alexander Taylor Innes.

De män som grep Jesus förde honom till den tidigare översteprästen Hannas hus, och han började fråga ut Jesus. (Lukas 22:54; Johannes 18:12, 13) Hannas agerande var i strid med den lag som sade att rättegångar som kunde leda till dödsstraff skulle hållas dagtid, inte nattetid. Dessutom skulle alla förhandlingar äga rum offentligt, inte bakom stängda dörrar. Jesus visste att Hannas förhör var olagligt och sade därför: ”Varför frågar du ut mig? Fråga ut dem som har hört vad jag har talat till dem. Se! De vet vad jag har sagt.” (Johannes 18:21) Hannas borde ha förhört vittnena, inte den anklagade. Jesu yttrande kanske skulle ha fått en hederlig domare att följa rätt tillvägagångssätt, men Hannas var inte ute efter rättvisa.

Jesu kommentar fick en av officerarna att ge honom en örfil – och det här var inte den enda våldshandlingen han utsattes för den natten. (Lukas 22:63; Johannes 18:22) Den lag som finns upptecknad i 4 Moseboken, kapitel 35, om tillflyktsstäderna säger att den anklagade skulle skyddas från all våldsam behandling fram till dess han bevisats skyldig. Jesus borde ha fått sådant skydd.

De som hade tagit Jesus till fånga förde honom nu till översteprästen Kaifas hus, där den olagliga nattliga rättegången fortsatte. (Lukas 22:54; Johannes 18:24) Stick i stäv med alla juridiska principer sökte prästerna ”finna ett falskt vittnesmål mot Jesus för att kunna sända honom i döden”, men de lyckades inte ens få två vittnesmål om vad Jesus sagt att stämma överens. (Matteus 26:59; Markus 14:56–59) Översteprästen försökte därför fälla Jesus på  hans egna ord. ”Har du inget att säga till svar?”, frågade han. ”Vad är det som dessa vittnar emot dig?” (Markus 14:60) Den här taktiken var helt felaktig. ”Att rikta frågan till den anklagade och döma honom på grundval av hans svar var en kränkning av all formell rättvisa”, säger Innes, som citerades tidigare.

Till slut tog man fasta på ett uttalande som Jesus gjorde. Som svar på frågan: ”Är du Messias, den Välsignades Son?” sade Jesus: ”Det är jag; och ni skall få se Människosonen sitta på kraftens högra sida och komma med himlens moln.” Prästerna menade att det här var en hädelse, och ”alla dömde de honom skyldig till döden”. (Markus 14:61–64) *

Enligt Moses lag skulle rättegångar vara offentliga. (5 Moseboken 16:18; Rut 4:1) Men här rörde det sig om en hemlig rättegång. Ingen varken försökte eller tilläts försvara Jesus. Ingen undersökte trovärdigheten i hans påstående att han var Messias. Jesus fick ingen möjlighet att kalla egna vittnen. Det hölls heller ingen ordnad röstning bland domarna i själva skuldfrågan.

Inför Pilatus

Eftersom judarna tydligtvis inte hade rätt att avrätta Jesus förde de honom till Pontius Pilatus, den romerske ståthållaren. Pilatus första fråga var: ”Vilken anklagelse framför ni mot den här människan?” Judarna visste att Pilatus inte skulle bry sig om anklagelsen om hädelse och försökte därför få honom att döma Jesus utan vidare prövning. De sade: ”Om den mannen inte vore en förbrytare, skulle vi inte ha överlämnat honom till dig.” (Johannes 18:29, 30) Pilatus accepterade inte det argumentet, så judarna tvingades komma med en ny anklagelse: ”Vi har funnit att denne man omvälver vår nation och förbjuder att man betalar skatter till kejsaren och säger sig själv vara Kristus, en kung.” (Lukas 23:2) Nu hade alltså anklagelsen om hädelse på ett listigt sätt bytts ut mot högförräderi.

Anklagelsen om att Jesus förbjöd att man betalade skatter var falsk, och det visste hans anklagare. Det Jesus lärde ut var raka motsatsen. (Matteus 22:15–22) Och när det gällde påståendet att Jesus sade sig vara en kung kunde Pilatus med en gång se att mannen framför honom inte utgjorde något hot mot Rom. ”Jag finner honom inte skyldig till något”, förklarade han. (Johannes 18:38) Pilatus höll fast vid den övertygelsen under hela rättegången.

Pilatus försökte först frige Jesus med hjälp av sedvänjan att befria en fånge vid påsken. Men det hela slutade med att han frigav Barabbas, som gjort sig skyldig till uppror och mord. (Lukas 23:18, 19; Johannes 18:39, 40)

Den romerske ståthållarens nästa försök var en kompromiss. Han lät gissla Jesus, klädde honom i en purpurröd klädnad och en törnekrona och lät honom bli slagen och hånad.  Återigen förklarade han Jesus oskyldig. Det var som om han sade till prästerna: ”Är inte det här nog för er?” Kanske hoppades han att åsynen av en sargad man som gisslats av romerska soldater skulle stilla deras hämndlystnad och väcka deras medkänsla. (Lukas 23:22) Men det gjorde det inte.

”Pilatus [fortsatte] att söka en utväg att frige honom. Men judarna skränade och sade: ’Om du ger den här mannen fri, är du inte kejsarens vän. Var och en som gör sig till kung, han talar emot kejsaren.’” (Johannes 19:12) Kejsaren på den tiden var Tiberius, och han hade rykte om sig att avrätta alla som han ansåg vara illojala – även högt uppsatta ämbetsmän. Pilatus hade redan en ansträngd relation till judarna och kunde inte kosta på sig fler konflikter, än mindre en anklagelse om illojalitet. Folkmassans ord var egentligen inget annat än ett förtäckt hot – utpressning – och Pilatus blev rädd. Han gav efter för påtryckningarna och lät en oskyldig man dö på en påle. (Johannes 19:16)

En granskning av bevisen

Många juridiskt sakkunniga har analyserat evangeliernas skildringar av Jesu rättegång och kommit fram till att det var en skenrättegång, en parodi på rättvisan. ”Att en sådan rättegång påbörjades och avslutades med en formell dom mellan midnatt och morgon var helt i strid både med den hebreiska lagens regler och bestämmelser och med rättvisans grundprinciper”, skriver en advokat. En juridikprofessor säger: ”Hela rättegången var genomsyrad av så grova lagbrott och påtagliga oegentligheter att det inte kan betraktas som något annat än ett justitiemord.”

Jesus var oskyldig, men han visste att han var tvungen att dö för att lydiga människor skulle kunna bli räddade. (Matteus 20:28) Hans känsla för rättvisa var så stark att han var beredd att utsätta sig för den grövsta orättvisa som någonsin begåtts. Han dog för oss syndare. Det får vi aldrig glömma.

[Fotnoter]

 [Ruta/Bild på sidan 20]

 Judiska lagar under de första århundradena

Judarnas muntliga lag skrevs ner under de första århundradena v.t. men anses ha en mycket lång historia. Den innehöll bland annat följande bestämmelser för rättegångar som kunde leda till dödsstraff:

▪ Argumenten för frikännande skulle behandlas först

▪ Domarna skulle göra vad som stod i deras makt för att rädda den åtalades liv

▪ Domarna kunde tala till förmån för den åtalade, men inte emot honom

▪ Vittnen påmindes om hur allvarlig deras uppgift var

▪ Vittnen förhördes var för sig, inte i andra vittnens närvaro

▪ Vittnesmålen skulle stämma överens på alla väsentliga punkter – datum, tid, plats osv.

▪ Rättegången skulle hållas och avslutas dagtid

▪ Rättegången fick inte hållas kvällen före en sabbat eller högtid

▪ En rättegång kunde inledas och avslutas under samma dag om utslaget var till den anklagades fördel; om det ledde till fällande dom kunde den avslutas först dagen därpå, och då skulle domen avkunnas och straffet verkställas

▪ Minst 23 domare skulle tjänstgöra vid rättegången

▪ Domarna röstade i tur och ordning för en friande eller fällande dom, och den yngste började; skrivare nedtecknade det som sades av både dem som ville fria och dem som ville fälla

▪ För en friande dom räckte det med en rösts övervikt, men för en fällande dom behövdes två rösters övervikt; om den fällande domen endast hade en rösts övervikt sattes ytterligare två domare in, och så fortsatte man tills ett giltigt utslag kunde nås

▪ En fällande dom där ingen av domarna talade till förmån för den anklagade var ogiltig; en sådan enhällig dom ansågs ”tyda på konspiration”

Oegentligheter vid Jesu rättegång

▪ Inga vittnen eller argument för frigivning hördes

▪ Ingen av domarna försökte försvara Jesus; de var hans fiender

▪ Prästerna sökte falska vittnen för att få Jesus dömd till döden

▪ Rättegången hölls nattetid bakom stängda dörrar

▪ Rättegången inleddes och avslutades under samma dygn, natten före en högtid

▪ Det fanns inget åtal eller någon formell anklagelse mot Jesus när han greps

▪ Jesu anspråk på att vara Messias, som ansågs vara en hädelse, prövades aldrig

▪ Anklagelsen ändrades när Jesus fördes fram inför Pilatus

▪ Anklagelserna var falska

▪ Pilatus avrättade Jesus trots att han fann honom oskyldig

[Ruta på sidan 22]

Vittnenas ansvar för utgjutet blod

Judiska domstolar läste upp följande text om livets värde för personer som skulle vittna i rättegångar som kunde leda till dödsstraff:

”Ni kanske har tänkt låta ert vittnesmål vila på antaganden, rykten eller vad något annat vittne har sagt; eller ni kanske tänker: ’Vi har hört detta från en pålitlig person.’ Eller också har ni kanske inte insett att vi till sist kommer att granska er under grundliga utfrågningar och förhör. Ni bör veta att de lagar som styr ett rättsfall om egendom skiljer sig från de lagar som styr fall som kan innebära dödsdom. I ett egendomsfall uppnås försoning genom att den skyldige betalar pengar. I ett fall som leder till döden kommer den [som vittnat falskt] att till evig tid vara ansvarig för blodet [av den oskyldigt dömde] och för blodet av dennes framtida avkomlingar.” (Den babyloniska Talmud, Sanhedrin 37a)

Om den anklagade blev dömd var det vittnena som skulle verkställa avrättningen. (3 Moseboken 24:14; 5 Moseboken 17:6, 7)