Jag föddes i en liten stad som heter Texcoco. På den tiden var gatorna dammiga och inte ens stenlagda. Människor från närliggande byar kom ofta dit med sina åsnor fullastade med varor till försäljning. Vi var en mycket fattig familj på nio barn, där jag var nummer sju. Min pappa försörjde oss genom att reparera guaraches (enkla sandaler). Men han dog när jag var sju år gammal. Från och med då fick mamma jobba hårt för att vi skulle få mat på bordet.

Min morfar spelade fiol och var dirigent för en orkester med inriktning på klassisk religiös musik. Nästan alla i min släkt spelade något instrument. Mamma sjöng i kyrkokören och min morbror var operasångare och pianist. Vi var hängivna katoliker. Jag var korgosse och drömde om att bli katolsk missionär. Men samtidigt älskade jag att titta på karatefilmer. Ju mer jag tittade, desto hetsigare blev mitt humör.

Jag började i en religiös skola i Puebla som fungerade som ett slags seminarium. Mitt mål var att bli katolsk präst. Men under mitt sista studieår blev jag besviken på katolska kyrkan. En ung nunna gjorde sexuella närmanden mot mig. Jag stod emot den frestelsen, men händelsen fick mig att inse att jag ville gifta mig. Dessutom lade jag märke till den hycklande livsstil som många präster hade. Till slut gav jag upp mina drömmar om att bli präst.

 Jag bestämde mig för att studera musik vid Conservatorio Nacional de Música i Mexico City. När jag tog examen gifte jag mig, och min fru och jag fick snart fyra barn. Jag försörjde min familj genom att sjunga på mässan i kyrkan.

Ända från början knakade vårt äktenskap i fogarna. Vi var våldsamma mot varandra, och det berodde mycket på att vi var svartsjuka. Till en början attackerade vi varandra verbalt, sedan fysiskt. Efter 13 år bestämde vi oss slutligen för att gå skilda vägar.

Min första kontakt med Jehovas vittnen var innan jag separerade från min fru. Två vittnen knackade på vår dörr och ville samtala om Bibeln. Jag trodde jag visste mycket om religion, så jag försökte sätta dit dem. Jag ställde svåra frågor som jag inte trodde det fanns något svar på. Men till min förvåning kunde de alltid komma med bra svar grundade på Bibeln. Jag började inse hur lite jag egentligen visste. Men min fru var ohyfsad mot vittnena, och jag var väldigt upptagen, så till slut upphörde besöken.

Fem år senare levde jag tillsammans med en annan kvinna, Elvira, och då fick jag åter kontakt med Jehovas vittnen. Hon hade inget emot vittnena, så det blev lättare för mig att studera Bibeln regelbundet. Trots det tog det många år för mig att förändra min livsstil.

Jag insåg att om jag skulle kunna tillbe Jehova helt och fullt behövde jag göra stora förändringar. Först måste jag sluta mitt arbete i kyrkan, vilket betydde att jag var tvungen att hitta ett nytt jobb. (Uppenbarelseboken 18:4) Jag behövde också se till att gifta mig med Elvira.

Bland det svåraste var ändå att lära mig att kontrollera mitt temperament. Två bibelverser som hjälpte mig var Psalm 11:5, som visar att Jehova hatar våld, och 1 Petrus 3:7, som lärde mig att om Jehova ska lyssna till mina böner måste jag visa min hustru ära. När jag begrundade dessa båda verser och bad Jehova om hjälp, kunde jag undan för undan tygla mitt humör.

Jag har ett lyckligt äktenskap och en härlig familj. Jag försöker reparera relationen till mina söner från första äktenskapet och även hjälpa Elvira och våra gemensamma barn att bygga upp en stark tro.

Som barn drömde jag om att bli präst och hjälpa människor. Nu känner jag att mitt liv har fått verklig mening. Jag försörjer mig som musiklärare. Jag är så tacksam att Jehova haft tålamod med mig och gett mig möjlighet att ändra mig och bli en bättre människa!