NOA och hans familj satt tätt hopkrupna tillsammans medan regnet öste ner. Försök för din inre syn se hur deras ansikten avtecknar sig i det fladdrande skenet från en oljelampa, hur de spänt lyssnar på vattnet som vräker ner mot taket och slår mot sidorna på arken. Ljudet måste ha varit öronbedövande.

När Noa såg på sin älskade familj – sin lojala hustru och sina tre trofasta söner och sina svärdöttrar – fylldes säkert hans hjärta av tacksamhet. I denna mörka stund måste han ha blivit tröstad av att ha dem han älskade mest nära sig. De var alla välbehållna. Vi kan vara övertygade om att han ledde sin familj i en tacksam bön, med en kraftfull stämma som överröstade dånet från regnet.

Noa var en man med stark tro. Det var hans tro som fick hans Gud, Jehova, att skydda honom och hans familj. (Hebréerna 11:7) Men behövde de fortfarande visa tro när regnet hade börjat falla? Ja, med tanke på vad som låg framför dem var de helt beroende av den egenskapen. Detsamma kan sägas om oss i de svåra tider vi upplever. Så låt oss se vad vi kan lära oss av Noas tro.

Utanför fortsatte störtregnet ”i fyrtio dagar och fyrtio nätter”. (1 Moseboken 7:4, 11, 12) Vattnet bara steg och steg och steg. Noa såg nu bevis för att Jehova både skyddade de rättfärdiga och straffade de onda.

Översvämningen satte stopp för ett uppror som hade brutit ut bland änglarna. Många änglar påverkades av Satans själviska inställning och övergav sin ”tillbörliga boningsort” i himlen för att leva med kvinnor på jorden. Barnen de fick blev en bastardavkomma som kallades för nefilim. (Judas 6; 1 Moseboken 6:4) Satan njöt säkert när han såg hur upproret utvecklade sig och hur det förnedrade människan, kronan på Jehovas jordiska skapelse.

När vattnet undan för undan steg tvingades de upproriska änglarna till slut att överge sina mänskliga kroppar och återvända till andevärlden, utan någon möjlighet att ta sig en fysisk kropp igen. De lämnade hustrur och barn kvar att dö i vattenmassorna tillsammans med de andra.

Ända sedan Enoks dagar, nästan sju hundra år tidigare, hade Jehova varnat mänskligheten och sagt att han skulle tillintetgöra de onda och ogudaktiga. (1 Moseboken 5:24; Judas 14, 15) Under tiden hade det bara blivit värre och värre, och jorden hade uppfyllts med ondska. Nu verkställdes domen. Kände Noa och hans familj glädje över de ondas död?

Nej, och det gjorde inte heller deras barmhärtige Gud. (Hesekiel 33:11) Jehova hade gjort allt för att rädda så många som möjligt. Han låg bakom det varningsbudskap Enok fick förkunna och hade även gett Noa befallningen att bygga arken. Under decennier hade Noa och hans familj arbetat på det enorma byggprojektet i allas åsyn. Dessutom uppmanade Jehova Noa att tjäna som en ”rättfärdighetens förkunnare”. (2 Petrus 2:5) Precis som Enok varnade Noa människorna för  Guds domar och vad som väntade världen. Och hur reagerade de? Jesus, som bevittnade detta från himlen, sa senare om människorna på Noas tid: ”De tog ingen notis förrän den stora översvämningen kom och ryckte bort dem alla.” (Matteus 24:39)

Föreställ dig hur det måste ha varit för Noa och hans familj under de första fyrtio dagarna efter att Jehova hade stängt dörren till arken. Medan regnet trummade på taket dag efter dag hittade de åtta människorna säkert en slags vardagsrutin – att ta hand om varandra, sin nya bostad och djuren som stod i sina bås. Men plötsligt en dag kände de hur hela den enorma arken började skaka och kränga. Den rörde på sig! Vattenmassorna bar arken stadigt och tryggt och lyfte den högre och högre. ”Till slut flöt den högt över jorden.” (1 Moseboken 7:17) Vilken fantastisk maktdemonstration av den allsmäktige Guden, Jehova!

Noa måste ha varit tacksam – inte bara för att han och hans familj var i säkerhet, utan också för att Jehova i sin barmhärtighet använt dem för att varna människorna som omkom utanför. Det måste ha känts som ett otacksamt arbete under de år det pågick. Människorna var så likgiltiga! Och tänk på att Noa förmodligen hade både syskon och syskonbarn som levde när översvämningen kom, men det var ingen förutom hans närmaste familj som lyssnade på honom. (1 Moseboken 5:30) Nu när de här åtta personerna satt tryggt i arken kändes det säkert bra för dem att tänka på all den tid de lagt ner för att ge människor en möjlighet att överleva.

Jehova har inte förändrats sedan dess. (Malaki 3:6) Jesus förklarade att vår tid skulle påminna mycket om ”Noas dagar”. (Matteus 24:37) Vi lever i en speciell tid med stora problem som kommer att få sitt slut samtidigt med den här fördärvade världsordningen. I dag sprider Guds folk också ett varningsbudskap till alla som vill lyssna. Kommer du att lyssna? Och om du redan har tagit till dig av det här livräddande budskapet, kommer du då att sprida det vidare? Noa och hans familj är ett bra exempel för oss alla.

När arken drev runt på de böljande vattenmassorna hördes det säkert ett ständigt knakande och knarrande från det massiva timret. Kände Noa sig orolig över de enorma vågorna eller för arkens hållbarhet? Nej. Sådana tvivel kan uppstå hos skeptiker i dag, men Noa var inte någon tvivlare. Bibeln säger att det var ”i tro” som han byggde en ark. (Hebréerna 11:7) Tro på vad? Jehova hade ingått ett förbund, ett formellt avtal, om att föra Noa och alla som var med honom i säkerhet genom översvämningen. (1 Moseboken 6:18, 19) Skulle inte han som skapat universum, jorden och allt levande kunna bevara arken intakt? Självklart! Noa gjorde rätt som litade på Jehova och hans löfte, och han och hans familj blev ”tryggt ... burna igenom vattnet”. (1 Petrus 3:20)

Efter 40 dagar och 40 nätter slutade det äntligen regna. Enligt vår kalender var det här någon gång i december 2370 före vår tideräkning (f.v.t.). Men familjens äventyr ombord var långt ifrån över. Tillsammans med alla djuren drev de ensamma på en världsvid ocean, högt över alla bergstoppar. (1 Moseboken 7:19, 20) Vi kan tänka oss att Noa organiserade det tunga arbetet, så att han och hans tre söner Sem, Ham och Jafet kunde utfodra alla djuren, hålla rent i deras bås och se till att de höll sig friska. Naturligtvis kunde den Gud som såg till att alla vilda djur lugnt och stilla gick in i arken också göra så att de höll sig fogliga under själva översvämningen. a

Noa förde tydligen noggrann loggbok. Skildringen berättar när regnet började och slutade. Vidare visar den att vattnet övertäckte jorden i 150 dagar. Slutligen började vattennivån sjunka. Så kom den historiska dag då arken strandade ”på Araratbergen”, som ligger i våra dagars Turkiet. Det bör ha varit i april 2369 f.v.t. Efter ytterligare 73 dagar, i juni, började bergstopparna bli synliga. Tre månader senare, i september, bestämde sig Noa för att ta bort delar av taket. Som belöning för det hårda arbetet började ljus och frisk luft strömma in i arken. Innan dess hade Noa undersökt omgivningarna för att se om de var säkra och beboeliga. Han släppte ut en korp som flög fram och tillbaka och kanske slog sig ner på arken mellan sina flygningar. Sedan släppte han ut en duva som återvände till honom tills den slutligen fann någonstans att bygga sig ett bo. (1 Moseboken 7:24–8:13)

Noa inriktade sig säkert ännu mer på andliga rutiner. Det är inte svårt att föreställa sig hur familjen regelbundet bad tillsammans och talade om sin beskyddande himmelske Far. I varje viktigt beslut förlitade sig Noa på Jehova. När Noa såg att jorden var ”alldeles torr” – efter mer än ett år ombord på arken – öppnade han ändå inte dörren för att leda ut människor och djur från instängdheten i arken. (1 Moseboken 8:14) I stället väntade han på Jehovas befallning.

Familjeöverhuvuden i dag kan lära sig mycket av denne trogne man. Han var ordningsam och arbetsam och tog hand om alla sina närmaste. Men framför allt satte han Jehovas vilja främst i sitt liv. Om vi efterliknar Noas tro på dessa områden kommer alla som vi tycker om att ha stor glädje av det.

Till slut kom befallningen från Jehova: ”Gå ut ur arken, du och din hustru och dina söner och dina söners hustrur tillsammans med dig.” Familjen lydde befallningen och gick ut med djuren efter sig. Hur gick det till? Rusade alla ut i vild panik? Inte alls! Skildringen berättar att djuren ”gick enligt sina släkter ut ur arken”. (1 Moseboken 8:15–19) Väl ute kunde Noa och hans familj andas in den friska bergsluften och blicka ut över Ararats bergsområde, och framför sig såg de en ren jord. Borta var nefilim, våldet, de upproriska änglarna och hela det onda samhället. b Nu hade mänskligheten chansen att få en ny start.

 Noa visste vad han skulle göra och började med det viktigaste. Han byggde ett altare och tog några av de djur som Gud betraktade som rena – som hade förts in i arken sju och sju – och offrade dem som brännoffer till Jehova. (1 Moseboken 7:2; 8:20) Var det här något som gladde Jehova?

Bibeln svarar med dessa ord: ”Jehova kände då en rogivande lukt.” Smärtan som han hade känt när människorna uppfyllde jorden med våld ersattes nu av den rogivande, angenäma känslan av att se en familj trogna tillbedjare som var beslutna att göra hans vilja. Jehova förväntade inte att de skulle vara fullkomliga. Samma vers fortsätter: ”Benägenheten hos människans hjärta är ond alltifrån hennes ungdom.” (1 Moseboken 8:21) Tänk på hur Jehova visade sin omtanke om människorna på fler sätt.

Gud tog bort förbannelsen från marken. Han hade uttalat den när Adam och Eva gjorde uppror, och den gjorde marken mycket svårodlad. Noas far Lemek hade gett sin son ett namn som troligen betydde ”vila” eller ”tröst” och hade förutsagt att han skulle leda människorna fram till en tid då förbannelsen inte längre skulle vara i kraft. Tänk dig hur Noas ansikte måste ha lyst upp när han förstod att den profetian nu skulle uppfyllas och att jorden skulle bli mer lättbrukad. Inte undra på att Noa snart blev jordbrukare! (1 Moseboken 3:17, 18; 5:28, 29; 9:20)

Samtidigt gav Jehova alla Noas avkomlingar några tydliga och enkla lagar som skulle vägleda dem i livet, bland annat förbud mot mord och missbruk av blod. Han ingick också ett förbund med mänskligheten om att han aldrig mer skulle låta en översvämning förgöra allt liv på jorden. Som ett tecken på att hans ord var pålitliga lät Jehova människorna för första gången se ett fantastiskt naturfenomen – regnbågen. Än i dag påminner regnbågen oss om Jehovas trygga och kärleksfulla löfte. (1 Moseboken 9:1–17)

Om berättelsen om Noa bara var påhittad kunde den mycket väl ha slutat där, med regnbågen. Men Noa var en verklig person, och hans liv var inte så enkelt. På den tiden var det vanligt att man levde länge, och Noas liv varade ytterligare 350 år – år som innebar mycket smärta och elände. Ett allvarligt misstag var när han vid ett tillfälle blev berusad, och det hela förvärrades av den grova synd som hans barnbarn Kanaan begick – en synd som fick långtgående konsekvenser för Kanaans familj. Noa levde också tillräckligt länge för att se sina avkomlingar börja ägna sig åt avgudadyrkan och våld i Nimrods dagar. Å andra sidan fick han se sonen Sem bli ett fint exempel för sin familj i att visa tro. (1 Moseboken 9:21–28; 10:8–11; 11:1–11)

Precis som Noa måste vi bevara oss trogna trots problem. När de omkring oss inte bryr sig om den sanne Guden, eller till och med slutar tjäna honom, behöver vi fortsätta på rätt väg som Noa gjorde. Jehova uppskattar verkligen sådan tro och uthållighet. Som Jesus Kristus sa: ”Den som har hållit ut till slutet, han skall bli räddad.” (Matteus 24:13)