När jag föddes hade mina föräldrar en liten gård på Galiciens landsbygd i nordvästra Spanien. Jag var det fjärde av åtta barn, och vi växte upp i en varm atmosfär. Vid den här tiden i Spanien var det vanligt att ett eller flera barn i en familj utbildade sig till präst eller gick i kloster. I min familj var vi tre som tog det steget.

När jag var 13 år flyttade jag till det kloster i Madrid som min syster redan bodde på. Det var en opersonlig miljö där. Vänskap existerade inte – bara regler, böner och en stram livsföring. Vi samlades tidigt på morgnarna i kapellet för meditation, men jag tyckte ofta det var svårt att komma på något att meditera över. Efter det var det dags för andliga sånger och mässa, allt på latin. Jag förstod i stort sett ingenting, och Gud kändes väldigt avlägsen. Under dagarna rådde strikt tystnad. Till och med när jag och min syster möttes fick vi på sin höjd hälsa varandra med ”Ave María Purísima”. Enda chansen att prata var en halvtimme efter måltiderna. Vilken enorm skillnad mot hur det var hemma! Jag kände mig isolerad och grät ofta.

Trots att Gud kändes långt borta så avlade jag mina klosterlöften och blev nunna när jag var 17 år. Jag gjorde egentligen bara det som förväntades av mig. Men snart började jag ifrågasätta om det här verkligen var mitt kall. Nunnorna brukade säga att de som hade sådana tvivel skulle brinna i helvetet! Men jag fortsatte ändå tvivla. Jag visste ju att Jesus inte isolerade sig. Tvärtom var han engagerad i att undervisa och hjälpa andra. (Matteus 4:23–25) När jag var 20 kunde jag inte längre se någon anledning att vara nunna. Abbedissan sa att om jag kände så var det lika bra att jag lämnade klostret så snart som möjligt. Jag blev förvånad, men jag misstänker att hon var rädd att jag skulle påverka de andra. Så jag lämnade klostret.

 Mina föräldrar var väldigt förstående mot mig när jag kom hem. Men eftersom det inte fanns några jobb där vi bodde så flyttade jag till Tyskland, där min bror bodde. Han tillhörde en kommunistisk grupp exilspanjorer. Jag kände mig hemma bland de här människorna som kämpade för arbetarnas rätt och jämlikhet mellan könen och blev därför själv kommunist. Så småningom gifte jag mig med en i gruppen. Det kändes som jag gjorde något betydelsefullt när jag delade ut kommunistisk propaganda och tog del i protester.

Men även det här livsvalet gjorde mig besviken. Jag lade märke till att kommunisterna ofta misslyckades med att leva som de lärde. De här känslorna blev ännu starkare när några unga medlemmar i vår grupp brände ner det spanska konsulatet i Frankfurt 1971. Det var en protest mot orättvisorna i diktaturens Spanien. Men jag tyckte det var fel sätt att visa sitt missnöje.

När vi fick vårt första barn sa jag till min man att jag inte längre ville vara med på kommunisternas möten. Jag kände mig oerhört ensam eftersom ingen av mina gamla vänner besökte mig och bebisen. Jag funderade på livets mening och om det var värt att kämpa för ett bättre samhälle.

År 1976 fick jag besök av två Jehovas vittnen, och jag tog emot litteratur av dem. Nästa gång de kom bombarderade jag dem med frågor om lidandet, jämlikhet och orättvisor. Jag blev överraskad av att de använde Bibeln för att svara på alla mina frågor. Jag ville gärna ha ett bibelstudium!

I början var mitt intresse bara på det intellektuella planet. Men det ändrades när jag och min man började vara med på Jehovas vittnens möten. Vid den här tiden hade vi två barn. Vittnena var omtänksamma och skjutsade oss till Rikets sal och hjälpte oss med barnen under mötena. Jag började verkligen tycka om vittnena.

Men jag hade fortfarande mina tvivel. Jag bestämde mig för att besöka släkten i Spanien. Min farbror, som var präst, försökte få mig att sluta studera Bibeln. Men vittnena där var ett stort stöd för mig. De svarade på mina frågor med hjälp av Bibeln, precis som vittnena i Tyskland. Jag beslutade mig för att fortsätta mitt studium när jag kom hem igen. Min man ville inte fortsätta studera, men jag höll fast vid mitt beslut och blev döpt som ett Jehovas vittne 1978.

Sanningarna i Bibeln har gett mig en riktning och mening i livet. I Första Petrus 3:1–4 uppmanas till exempel hustrur att underordna sig sina män ”med djup respekt” och utveckla den ”milda anden, som är av stort värde i Guds ögon”. Sådana principer har hjälpt mig att vara en god hustru och en bra mamma.

Nu har det gått 35 år sedan jag blev ett Jehovas vittne. Jag är glad att få tjäna Gud som en del av en andlig familj tillsammans med fyra av mina fem barn.