Jag växte upp i Rmeich i södra Libanon, nära den israeliska gränsen. Under den här perioden rasade ett inbördeskrig, och jag har starka minnesbilder av landminor som exploderade och oskyldiga, lemlästade offer. Livet var hårt, och våld och brottslighet var en del av vardagen.

Vår familj tillhörde maronitiska kyrkan, som är en av de orientaliska katolska kyrkorna. Pappa hade fullt upp med att försörja vår familj på 12 personer, men mamma såg till att alla vi barn gick i kyrkan. Med tiden började jag tycka att kyrkan, precis som samhället i övrigt, inte lyckades hjälpa de svaga.

I tonåren blev jag intresserad av kung fu. Jag tränade hårt och blev mycket skicklig på att dela ut slag och sparkar och att använda olika kampsportsvapen. ”Jag kan inte stoppa kriget”, tänkte jag, ”men jag kan åtminstone försöka stoppa våldsamma människor.” Så fort jag såg två som bråkade lade jag mig genast i. Jag var hetlevrad, och det krävdes inte mycket för att jag skulle tända till. Jag förde mitt eget krig mot våld och orättvisor, och många i södra Libanon var rädda för mig.

År 1980 gick jag med i en kung fu-klubb i Beirut. Varje dag var det nya bombattacker och raketanfall, men inget hindrade mig från att gå i väg och träna. Mitt liv gick ut på att äta, sova och leva som Bruce Lee, en kinesisk-amerikansk skådespelare och kung fu-mästare. Jag tog efter hans frisyr, hans gångstil och hans sätt att skrika under kung fu-övningarna. Jag log aldrig.

Mitt mål var att bli proffs i Kina, och därför planerade jag att resa dit. En kväll, under ett hårt träningspass inför resan, knackade det på dörren. Jag öppnade med svetten rinnande, klädd i en  kung fu-dräkt. Utanför stod en vän till mig och två Jehovas vittnen. Jag förklarade för dem: ”Jag vet ingenting om Bibeln.” Föga anade jag att det här mötet skulle förändra hela mitt liv.

Vittnena visade mig från Bibeln varför människor inte kan lyckas ta bort våld och orättvisor på egen hand. De förklarade att Satan Djävulen är den verkliga orsaken till sådana problem. (Uppenbarelseboken 12:12) Den frid och tillit som vittnena utstrålade gjorde stort intryck på mig. Och det betydde mycket för mig att få veta att Gud har ett namn. (Psalm 83:18) De visade också 1 Timoteus 4:8, där det står: ”Den kroppsliga övningen är nämligen nyttig till litet; men gudhängivenheten är nyttig till allt, eftersom den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” De här orden skulle påverka mitt liv i hög grad.

Tyvärr förlorade jag kontakten med vittnena, eftersom min familj bad dem att inte komma tillbaka. Trots det bestämde jag mig för att sluta med kung fu och börja studera Bibeln. Mina bröder tyckte inte om det här, men jag var fast besluten att hitta Jehovas vittnen och studera Bibeln med dem.

Jag fortsatte att leta efter vittnena men kunde inte hitta dem. Under tiden dog min pappa plötsligt, och det inträffade andra tråkiga saker i familjen. Jag tog det här mycket hårt. Vid den här tiden arbetade jag på en byggfirma, och en dag kom en arbetskamrat som heter Adel fram till mig och frågade varför jag såg så ledsen ut. Han började berätta om Bibelns hopp om en uppståndelse. Det här kärleksfulla och snälla vittnet studerade tålmodigt med mig under nio månader.

Under studiets gång insåg jag att jag behövde göra stora förändringar i min personlighet. Det var inte lätt. Jag var lättprovocerad och hade kort stubin. Men med Bibelns hjälp lärde jag mig att kontrollera mitt humör och att inte följa varje impuls. I Matteus 5:44 ger Jesus rådet: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Och i Romarna 12:19 sägs det varnande: ”Hämnas inte er själva, ... det står ju skrivet: ’Min är hämnden; jag skall vedergälla, säger Jehova.’” De här och liknande bibelverser hjälpte mig sakta men säkert att få en inre frid.

Även om min familj till en början var emot att jag studerade med Jehovas vittnen, respekterar de nu vittnena. En av mina bröder har faktiskt också blivit ett vittne, och fram till sin död försvarade mamma vår tro.

Jag har också välsignats med en fin och lojal fru som heter Anita. Vi ägnar många timmar i veckan åt att tala med andra om vår tro. Sedan 2000 har jag och Anita bott i Sverige, i Eskilstuna, där vi hjälper arabisktalande att lära sig mer om Bibeln.

Jag känner fortfarande starkt för människor som drabbas av våld. Men nu när jag vet det verkliga skälet till allt våld – och att Gud kommer att ta bort det – känner jag verklig frid och glädje. (Psalm 37:29)