Jag föddes i Acul, en ensligt och högt belägen stad i västra Guatemala. Min familj tillhör ixil-folket som härstammar från mayaindianerna. När jag växte upp pratade vi både spanska och vårt eget stamspråk. Jag föddes under Guatemalas 36 år långa inbördeskrig, och under mina första levnadsår blev många av ixil-folket brutalt mördade.

En dag när jag var fyra år lekte min sjuårige bror med en handgranat som plötsligt exploderade. Jag förlorade min syn i explosionen, men min bror förlorade sitt liv. Efter olyckan flyttade jag in på en institution för blinda barn i Guatemala City, där jag lärde mig punktskrift. Personalen förbjöd mig att prata med de andra barnen och skolkompisarna undvek mig, men jag förstod aldrig riktigt varför. Jag kände mig alltid ensam, och hela tiden längtade jag efter de två månader som jag fick bo hemma hos mamma varje år. Hon var alltid så snäll och omtänksam. Men när jag var tio dog hon. Jag blev helt förstörd; den enda personen i hela världen som älskade mig var borta.

När jag var elva återvände jag till min hemstad, och där fick jag bo hos min halvbror och hans familj. De sörjde för mina fysiska behov, men ingen kunde hjälpa mig känslomässigt. Ibland ropade jag till Gud: ”Varför dog mamma? Varför är just jag blind?” Folk sa att de här tragedierna var Guds vilja, så jag drog slutsatsen att Gud måste vara orättvis och känslokall. Det enda som hindrade mig från att ta livet av mig var att jag inte visste hur jag skulle göra det.

Som blind var jag väldigt utsatt och när jag var ung blev jag sexuellt utnyttjad. Eftersom jag inte trodde att någon skulle bry sig, anmälde jag aldrig de här brotten. Det var nästan ingen som pratade med mig. Jag var ensam, deprimerad och litade inte på någon.

När jag var 13 kom ett par som var Jehovas vittnen fram till mig under en skolrast. En lärare som förstått hur jobbig min situation var hade bett dem att uppmuntra mig. De berättade om Bibelns löfte att de döda  ska få liv igen och att de blinda en dag ska få sin syn tillbaka. (Jesaja 35:5; Johannes 5:28, 29) Jag tyckte om det jag hörde, men jag kunde inte uttrycka mig så bra eftersom jag inte var van vid att prata. Men trots det var de alltid vänliga och fortsatte att besöka mig. De gick drygt en mil och var tvungna att gå över ett berg för att studera Bibeln med mig.

Min halvbror berättade att de alltid hade rena och fina kläder på sig men att de i övrigt inte verkade ha det så gott ställt. Ändå hade de ofta med sig små presenter, och de visade på många sätt att de brydde sig om mig. Jag tänkte att bara sanna kristna skulle ge ut av sig själva på det sättet.

Jag studerade Bibeln med hjälp av olika publikationer på punktskrift. Rent teoretiskt förstod jag vad jag lärde mig, men känslomässigt var det vissa bitar som var svåra att acceptera. Det var till exempel svårt att tro att Gud bryr sig om mig och att andra också gör det. Jag förstod varför Gud tillåter ondskan just nu, men jag hade svårt att se honom som en kärleksfull Far. *

Men jag fortsatte studera, och undan för undan insåg jag hur medkännande Jehova Gud är. Han berörs starkt när de som tillber honom blir dåligt behandlade. (2 Moseboken 3:7) Jehovas varma egenskaper fick mig att börja älska honom. Jag ville visa det i mitt liv, så 1998 döpte jag mig och blev ett Jehovas vittne.

Jag hade svårt att ta mig till församlingsmötena eftersom de hölls på andra sidan berget, där paret som studerade med mig kom ifrån. Men ungefär ett år efter mitt dop gick jag en kurs för blinda i närheten av staden Escuintla. En äldstebroder där hörde hur svårt det var för mig att komma till mötena. Han ville hjälpa mig och kontaktade en familj som var Jehovas vittnen i Escuintla. De tog in mig i sitt hem och vi följdes åt till mötena. Än i dag tar de hand om mig och ser mig som en del av familjen.

Församlingen har visat mig kärlek och omtänksamhet på många olika sätt. Det har verkligen övertygat mig om att jag, som ett Jehovas vittne, är bland sanna kristna. (Johannes 13:34, 35)

Nu känner jag mig inte längre värdelös. Mitt liv är fyllt av hopp och mening. I stället för att fokusera på att jag är blind, så fokuserar jag på att hjälpa andra. Jag använder det mesta av min tid till att predika och studera Bibeln med människor. Jag har också förmånen att få tjäna som församlingsäldste och hålla bibliska föreläsningar i olika församlingar, och ibland har jag också fått hålla föreläsningar vid stora sammankomster där tusentals är samlade.

År 2010 gick jag Skolan för förordnade tjänare (nu kallad Skolan för kristna förkunnare) i El Salvador. Skolan hjälpte mig att bli en bättre lärare och att klara av mina uppgifter i församlingen. Efter utbildningen förstod jag ännu bättre att jag är uppskattad och älskad av Jehova, som kan göra vem som helst kvalificerad att hjälpa andra.

Jesus sa: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apostlagärningarna 20:35) I dag kan jag verkligen säga att jag är lycklig. Jag trodde aldrig det skulle vara möjligt, men nu kan jag hjälpa andra.